Ibland kan jag tycka att livet i storstan påverkar de små sakerna i livet. Som att man inte hinner stanna upp och se detaljerna som kan få själen bomullslik. Ett litet ögonblick som får hjärtat att svämma över.

Alldeles för ofta tycker jag att stockholmaren skickar armbågar istället för leende längs Kungsgatan. Tiggarna som sitter i varje hörna passeras oberört förbi, bilar tutar tjurigt och leendet du aldrig fick i rulltrappan ner till tunnelbanan gör själen lite ledsen.

Jag kan längta så fruktansvärt mycket efter friheten på fjället eller de fuktiga brisarna nere på Österlen.

Sedan kan lika väl älska det som pulserar i Stockholm. Tempot som stillar rastlösheten och valmöjligheterna som får tankarna att bubblar över med nya idéer.

Livskvalité finns i så många olika dimensioner.

[insert]

[/insert]