Vet ni, jag har samlat på mig extremt mycket kunskap och erfarenheter genom livet och är ganska ofta riktigt klok när det kommer till träning och hur kroppen fungerar. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på magkänslan och följa hjärtat, eller i alla fall blivit bättre på det än vad jag var för några år sedan. Hela jag jublar av lycka när jag får möjligheten att coacha och motivera andra att träna hälsosamt och skadefritt. Och framförallt, göra sådant som ökar livskvalitén.

Genom åren har jag alltså lärt mig genom mina misstag och erfarenheter, att agera smartare och ta hänsyn till både mig själv och kroppen. Min strävan är alltid, att vara lika klok mot mig själv som jag är mot andra och för det mesta är det nog så.

Min intuition med bloggen och mitt eget varumärke är att vara genuin och ärlig. Inifrån ut. Alltid. Och vet ni, jag lever oftast som jag lär. Men inte alltid.

Jag har en personlighet som ibland bubblar över och då och då trampar jag i klaveret och säger till mig själv, i kör med min omgivning, att jag borde vetat bättre och att jag visst, visste bättre.

Det händer. Och jag är övertygad om att det händer alla. Bakom alla ideal,varumärken och träningsprofiler finns en människa.

Förra veckan gjorde jag en sådan där grej som fick mig att sucka över mig själv, jag kände det redan mitt i sista löpsteget.

Det är ingen hemlighet att jag de senaste månaderna har lagt mitt fokus på att bli en bättre cyklist. Otaliga timmar på sadeln varje vecka och i gymmet för att bli starkare. Med min trilskande baksida och med mitt cykelfokus har löpningen fått komma i skymundan tills säsongen är över och sedan inför kommande säsong bli ett naturligt inslag om jag är smärtfri.

Men jag saknar löpningen, förstås.

Så i förra veckan fick jag ett ryck. Mitt undermedvetna viskade lite tyst (senare väldigt högljutt) att “du kommer garanterat känna dig urstark, hjärta och lungor kommer skutta konditionsglatt men benen är just nu inte vana vid stötarna under för många kilometer”.

Jag slog, så klart, bort det och bestämde mig för att ta en kort runda för att inte chocka kroppen med stötar och inte dra på mig träningsvärk så det skulle påverka mina andra träningspass. Men där runt Kungsholmen och lite till, så kändes det så himla lätt. Konditionen finns så klart där och kroppen är stark – så mitt i den där tanken, då det undermedvetna lite mer högljutt väste att jag borde vika av hemåt, tutade jag på i fullfart några kilometer till och några till. Jag sprang alltså alldeles för långt. Ingen kort runda alls. Och alldeles för snabbt. Direkt när jag stannade drog hela baksidan ihop sig och stumheten av ovanan att ta stötar kom som ett brev på posten.

Där och då var jag lycklig en sekund över att ha sprungit men också nästa sekund småförbannad, eftersom jag borde vetat och visste bättre. Fan, imorrn kommer jag ha träningsvärk. Ordentlig sådan. Kommer det påverka mina andra pass – ja mest förmodligen.

Mycket riktigt. Jag vaknade stel som en pinne med träningsvärk som om jag hade kört utfall och upphopp i timmar non-stop.

Jag har ofta träningsvärk faktiskt, framförallt när det inte är säsong, men då inte pga dumma beslut utan för att det är tänkt så.

Det är minsann inte alltid lätt att leva precis som man lär, ibland  så faller jag med undan för euforin och endorfinkickarna.

Jag är inte mer än människa och vet du, vi lever inte alltid som vi lär.

[insert]

 [/insert]