Katarina Woxnerud aka “mammamage experten” har tagit upp det i ett inlägg och jag har liksom henne, suckat lite uppgivet när det svischat förbi och delats på bla Facebook – att många tycker det är oattraktivt med muskler och i princip omgivning kanske allra mest kommenterar och mest tror jag, projicerar sin egen avundsjuka mot en kropp som förändras av träning.

Jag tycker alla kroppar är vackra. Faktiskt. Jag tycker kroppen är en fantastisk sak som alltid anpassar sig till vad vi utsätter den för och inte utsätter den för. Aktivitet eller inaktivitet – så försöker den anpassa sig.

Och det tar tid, tyvärr, att ibland lära sig älska den kropp man lever med hela livet. För vissa kommer det naturligt och för vissa händer det tragiskt nog aldrig.

Vår kropp är ett arv av generationer innan oss och den finns där för dig och för din själ att bo i. Hur den än ser ut.

Vissa kroppar är bra på olika saker och det är det som är så himla fantastiskt. Det som är så sorgligt är att vi så länge i vårt sociala arv försökt likrikta mångfalden och tyvärr så himla dumdristigt påverkats av det i vår kommunikation till varann.

Ett tag så styrketränade jag extremt mycket och jag har en otroligt lätt förmåga att bygga volym. Kommentarerna jag fick då var inte roliga att få, framförallt inte just i den tiden i livet när man är relativt otrygg i sin egen identitet.

Jag ber och önskar och vill gärna ryta till ordentligt, ingen, ingen har rätt att någonsin värdera eller kommentera någon annans kropp.

Du är vacker, precis så som du ser ut.

[insert]

[/insert]