Det är smått ofrånkomligt, någon gång då och då så gör du en tankevurpa, stirrar dig blind på en instagrampost med någons avklarade träningspass eller får någons framgångssaga upp i flödet och där och då kanske den inte inspirerar utan skapar något annat. En ångest över att inte räcka till eller över att du faktiskt inte satte dig på trainern eller avverkade det där träningspasset, utan istället valde att låta kroppen vila eller gjorde något annat som tillhör livet.

Vi är lite för hårt drillade att alltid sträva efter mer, och att det väldigt ofta lurar en känsla av aldrig vara nöjd i ordet lagom.

Ärligt – varför ska du bli stressad av vad andra tränar och gör? Så längde du gör det du vet att du faktiskt mår bra av? Att jämföra kilometertider, effekt och annat spelar det verkligen så stor roll i det stora hela? Dvs om du inte har som avsikt att ställa dig på startlinjen med avsikten att stå högst upp på pallen?

En av de viktigaste insikterna du kan göra är att allting du ser på instagram inte är hela sanningen. Kanske inte ens halva. Och att din kropp är unik och knappast någon delar just de förutsättningar och omständigheter du har runt omkring dig. Därför kan du enbart jämföra dig med dig själv. Och påminn dig, dagligen, att vara rättvis och sund i din bedömning av dig själv. Liksom åk upp i ett helikopterperspektiv och sluta granska varje liten detalj utan se dig själv som en helhet.

Och du, varför ska du träna som värsta världsatleten när du har ett heltidsjobb, kanske familj och inte ska tävla mot de bästa i världen. Det finns få saker som får dig att bli starkare än insikten av att du duger, precis som du är i alla sammanhang i livet och en snabb tid på milen inte är mycket värt om 10 år. Lev nu. Träna sunt, hälsosamt och med målet att bli stark för livet.