I mitt flöde poppade det upp en text som jag fastnade vid. Läste och berördes av. Så många gånger jag tänker på hur våra bästa vänner ibland missförstås. Helene – jag känner inte dig men delar din fantastiska text i förhoppning om att någon hundägare som missförstår sin vovve, vaknar upp.

Du människa!

När du tycker att jag misslyckas…

…är det inte för att jag vill göra fel. Inte heller jäklas jag med flit, och även om jag haft fingrar hade jag aldrig pekat ett åt dig. Jag är inte dum i huvudet och jag är inte obildbar, även om det känns som att du ibland tror det. 

Men jag är en hund – och du är en människa. Vi tänker inte likadant. Vi ser saker från skilda perspektiv. Vi löser problem på olika sätt, och vi drivs av olika instinkter.

Jag tror att du människa är klokare än jag, och jag tror att du innerst inne vet allt det jag försöker berätta för dig. Men ibland är du alltför upptagen med dina egna tankar och din ambition att lyckas, så du glömmer lyssna på mig.

Jag försöker berätta något för dig, men du ser inte vad jag menar. Jag ber dig förklara så att jag förstår, men du tycker jag borde ha förstått för länge sedan…

Nästa gång jag misslyckas med något du tycker jag borde kunna, stanna då upp lite och fundera, du människa. Fundera över om du kan förklara på något annat sätt. Eller kanske motivera mig ännu mer, så att glömmer alla dofter på marken som ger mig massa olika budskap.

Kanske kan du stötta mig lite mera när jag tycker hunden bredvid känns farlig. Eller hjälpa mig att förstå att människan som står och stirrar på mig med granskande blick inte vill något ont.

Jag älskar dig och litar på dig. Jag lägger hela mitt liv i dina händer. Och det enda jag önskar är att du ska förstå mig och älska mig tillbaka. Även när jag misslyckas.

[insert]
[/insert]