Jag är fortfarande en gröngöling och sjukt orutinerad på att köra lopp. Jag försöker att liksom lite nyfiket lära mig lite mer hela tiden. Ibland skrattar jag åt mig själv och undrar vad jag håller på med. Oftast sker det några gånger per lopp.

Jag bestämde mig ganska sent att starta Engelbrektsturen, vi hade andra planer egentligen men annat kom i vägen. J skulle ställa upp som langningssupport och inte köra själv. Mitt huvudsakliga mål var att träna på att köra lopp och seeda till startled 3 till Cykelvasan.

Jag måste bli lite tuffare generellt när jag kör lopp. Våga hänga på och armbågas med de andra i starten. Jag måste också haka på och lägga mig på rulle istället för att dra eller ligga själv. Helt enkelt måste jag bli mer smart och mindre dum. Jag förlåter mig själv – det 4:e loppet jag någonsin kör, men samtidigt så blir jag lite irriterad på mitt huvud som när det är som varmast försöker lura mig in tankebanor som “fy vad jobbigt det är nu” fast benen är starka. Samtidigt tycker jag att kroppen inklusive huvudet, är fantastiskt. Den gör det den ska för att överleva liksom.

I går var det varmt och kvavt. Nästan tryckande inne i skogen. Jag har extremt svårt för att träna och anstränga mig när det är varmt ute. Jag brukar känna mig svullen som en amöba och minst lika oformlig. Det har faktiskt blivit bättre senaste året, alltså min förmåga att utstå värme, men det är inte så att jag njuter och hjular av lycka. Gårdagens medeltemperatur under loppet landade vackert på 27,6° och var ibland uppe och vände på 33°. Inte konstigt att jag tyckte det var varmt. Det är toksällan jag har samma känsla av att vara dygnsur av svett när jag kör utomhus som jag får inomhus. Jag blev liksom lite paff när det helt plötslig droppade svett från ögonbrynen.

Starten gick rysligt snabbt och var ganska stökig med en massa kraschar direkt efter några hundra meter. Jag försökte liksom hänga på och stångas lite men tycker det är lite läskigt. Ganska snabbt började fältet dras ut och de beryktade böljande grus- och skogsvägarna avlöste varandra. Inga direkt utmanande klättringar men en där det var krosssten och det tog stopp direkt. Från snabbt tempo till stillastående. Så fort det blev lite smal stig slogs tempot av direkt och det var extremt svårt att hitta rytm när det går så långsamt. Nytt för i år var att de dragit banan på ett endurobana, på ett parti låg det en tjock dimma av sandrök.

Jag hade starka ben igår men hade mentalt svårt att pressa mig. Jag borde kunna kört lite snabbare om jag bara hade skärpt mig. Det är iofs alltid något man borde.  Jag är ändå nöjd 5:e plats i damer elit. 3’10 räcker om vi har räknat rätt att ta mig in i startled 3.

Engelbrektsturen är ett galet snabbt lopp och lättkört, vilket borde passa de flesta och även dig som är sugen på att testa ditt första lopp. Bra arrangemang runt omkring och tydlig skyltning hela banan.

Skitig och snorig.

Ganska pigg och glad ändå.