Det inte många vet är att jag mer eller mindre växte upp med vintrar och somrar i svenska fjällen. Fyllde lungorna med hög klar fjälluft och skapade en förkärlek till just den svenska fjällvärlden. Anledningen var att min pappa älskade fjällen och har åkt sjuhundranittio (nåja 15 stycken) Vasalopp på vintrarna, svängde i pisterna och på somrarna plockade hjortron. Sedan dess har jag haft en naturlig koppling till fjällmiljö och känner alltid lugnet linda sig runt min rastlösa själ när jag får in den där krispiga och härliga luften i lungorna. Funäsdalen är inte kopplat med Skistar och säkerligen av just den anledningen har jag inte varit där så mycket. En gång tror jag, på vintern.
I Funäsdalen går Fjällturen. Start på Funäsdalens IP och sedan målgång vid Ramundberget. 2 långa klättringar, stök och lagom skumpigt för att passa de flesta. I år, gjorde vi tillsammans med Funäsdalen Berg & Hotell en helehetsupplevelse av loppet tillsammans med She Rides. Vi var där innan och laddade upp, fyllde lungorna med fjälluft och rundade av dagarna med dopp i sjön och middagar på hotellet.
Från laget var jag, Marika, Sara och Sue var på plats – Sara var där för att supporta oss med langning och sedan hade vi en hel fantastisk hög från She Rides anmälda och boende på hotellet. Grymma tjejer och killar – lycklig in i själen över alla fantastiska människor som träffas via She Rides.
Högtrycket som nu lagt sig över hela Sverige var på gång in – men som alltid i fjällen kan vädret vara nyckfullt och på fredagen – när vi satt i bilen, blandades vädret med regnskurar, åska med gassande sol.
På kvällen när vi kom upp åt vi middag ihop med gänget. Jag beställde röding för att rama in hela upplevelsen lite extra med fjällkänsla.
Sov sådär som man gör innan race och vaknade lite halvt avslagen. Vi värmde upp och tog oss mot starten. Master start genom byn och sedan några km uppför. Loppet är magiskt vackert och banan är bra – den passar många och är varierad, utslagsgivande och det kändes lite som vi var och raceade i alperna när vi körde igenom bäckar och fick iskallt fjällvatten över oss. Min dag började med att huvudet inte var med mig. Någonstans halvvägs en bra bit in i loppet tände jag till lite och började gasa på. Precis när jag passerade runt 47 km – punkade jag på framdäcket. Förmodligen en pyspunka, för lite tätningsvätska – eller rättare sagt det hade torkat upp och det var kört. Därav att inga patroner i världen kunde räddade mig (tack du underbara människa som lånad mig din patron på vägen). Så jag gick. Sista biten. Med cykeln på ryggen, rädd om fälgen.
På vägen ned hann jag vara sjukt arg, besviken och gå igenom hela känsloregistret. Jag är less på otur. Eller oflyt. Kom igen nu. Men att punka är en del av sporten. Det kom jag också fram till på väg ned för berget med cykeln på ryggen och ibland släpandes sidan om. Det gick liksom inte att gena. Och det var nedför – i alla fall – om det nu är någon tröst. Fick mycket pepp och massor som frågade om allt var ok – känns fint att människor bryr sig att kolla. Tack fina ni. När jag väl kom ned för berget och fångade in ljudet från speakern i målområdet, hade jag hunnit agera ut den mesta av besvikelsen och var ganska övertygad om att någon av tjejerna i alla fall knipit en pallplats – och så klart, Marika tog tredjeplatsen och Sue en fjärdeplats. Vann gjorde Jennie Steinerhag i en spurt med Hanna Bergman.
She Rides CK knep en andraplats i motion via Caroline och ALLA gjorde makalöst fina prestationer – stort grattis till er.
Jag fick i alla fall göra ytterligare en start och bitvis mota bort rädslan som sitter i ryggmärgen sedan kraschen för masstarter. Jag hade Johan Olsson på hjul, en liten stund – men i alla fall en liten stund – tänker att man får glädjas åt det lilla. Kvitto på att kroppen är stark om bara knoppen är med. Viktigast av allt – det gick bra för teamet, She Rides och alla är hela.
Bilderna där jag bär cykeln tagna av mtbfoto.
