Varning för ett, kanske mindre tilltalande inlägg åtminstone om man är man. *sorry for that*

Jag har varit “välsignad” med att aldrig lida av någon vidare känning av “lingonveckan”. Min kropp brukar vilja volta och hjula anyway, tills idag när jag är helt sänkt. Jag skulle ha följt med den här, och den här och ännu en, ut till Lidingö och sprungit ikväll. Men det gick inte, så jag har suttit (legat i fosterställning) i soffan och surat.

Ofta när planerad träning inte blir av, brukar jag sura och eftersom jag är extremt lösningorienterad och avskyr att vara på dåligt humör, så hittar jag oftast snabbt som fan en lösning på att ta mig ur “surheten”.  Så nu har jag bestämt att ta mig upp i morgon bitti och knyta på mig löparskorna. Jag har ett lätt inbyggt motstånd mot att springa på morgonen och hoppas att löpturen i morgon:

1. Blir av.

2. Blir som att springa på små rosa moln.