Jag brukar, sorgligt nog, ganska ofta numera bli ledsen och frustrerad över de osunda beteende och förebilder som blivit idealiska i vårt samhälle. Det är tragiskt och ledsamt. Sist jag förundades var när jag relativt motvilligt provade jeans på G-star i helgen.
Allra minst jeanstillverkarna gör sitt bästa i att balansera ut våra osunda ideal och bättra på kvinnors självförtroende.
På G-star provade jag två modeller båda i exakt samma blaning av bomull och elestan i tyget.
I det ena paret kom jag i ett par 28 och de var för stora i midjan, i det andra paret fick jag inte upp samma storlek över min rumpa.
Den enormt trevliga och serviceminded butikspersonalen (stort plus till dem) i åldern 20 frågade om jag tränade mycket och om det var därför mina lår var stora. (Frågande not till mig själv: Har jag stora lår?)
Det är skrämmande att man idag hellre väljer att avstå träning och hälsa i rädsla för att inte passa in i de ideal vi har idag. Istället är mottot att röra på sig och äta så lite som möjligt.
Samma dag kikade jag in på Kissies blogg och hittade följande inlägg, se nedan. Vare sig vi vill eller ej, är och har Kissie blivit en förebild för många av de som växer upp i hennes ålder.
Hur många tror ni inte följer hennes galet tokiga kesodieter och resonerar som henne att – 5 kg ser bättre ut än att inte bli av med dem?
Så frågan är.. hur skulle jag reagerat som identitetssökande tonåring då min väg mot vuxenvärlden hela tiden kantas av budskap som raserar min självbild?
Du har helt rätt Jessica!
När det kommer till Kissie och andra tjejer/flickor/kvinnor med denna osunda inställning till vikt och kropp, så blir jag bara ledsen.
Istället för att bli arg och ge dem publiciteten genom att uttrycka mig starkt om dem i deras kommentarsfält, eller prata om dem inför andra, så känner jag mig bara ledsen för deras skull.
De måste ju förstå att deras ord och bilder påverkar deras läsare som uppenbarligen ser upp till dem. Att de själva inte mår bra lyser igenom starkt, men att de samtidigt drar ner andra med sig är ju bara tragiskt.
Att de själva inte har insikten att förstå hur sjukligt det är!? Samtidigt kan jag inte sluta undra om det verkligen är en fråga om självinsikt, eller kanske bara begåvningsnivå?
hellre smart och prydd av volanger, än anorektisk och blåst.
Gud, jag blir mörkrädd av sånt här. Jag vet inte vilket som är värst – att de inte fattar hur mycket de påverkar eller att de fattar det och skriver som de gör ändå.
Det värsta är att många tonåringar idag är så FRUKTANSVÄRT otränade, även om de är smala.
Oerhört skrämmande! Hur ska man våga bli förälder…?
Jag vill ändå tillägga att alla tonåringar är olika, jag har två yngre systrar (13 och 15 år) som är oerhört olika. 15-åringen är fotbollstjej och tränar flera dagar i veckan och har matcher. 13-åringen är mera en sådan som hänger på internet och kikar på Kissies blogg (tyvärr).
Oj vart är världen på väg. Men jag känner igen mig så mycket när jag ska testa kläder. Dagens mode är inte gjorda för oss vältränade människor. Jeansen tar stopp redan över vaderna… T-shirts är för tighta i ärmarna… Inte konstigt att man känner sig som snyggast i träningskläder! :) Är man kort och biffig (hihi) som jag är kan man bli galen på modet som ofta verkar vara till för dem som är 1.80 långa och har pinnar till ben utan en endasta muskel…
Men hellre muskler än att komma in i dagens jeansmode eller vad säger vi!? :)