Våra andetag har stannat upp och hängt kvar några gånger. Vi spelar sekunderna precis innan smällen om och om igen. Och jag minns den. Dödsångesten. Jaimes blick och hur det knöt sig i bröstet när jag höll andan.

Det där skrev jag dygnet efter krocken strax utanför Mora där en kille med sommardäck mitt i vintern fick sladd på bilen och gled ut mitt framför oss när vi kom i 90 km/h.

Efter krocken så blev saker och ting sig aldrig likt igen. Som det oftast blir när något som vänder upp och ned på tillvaron. Efter den kvällen har jag alltid allra helst velat köra Volvo. Och idag är jag himla stolt och glad att jag en tid framöver nu kommer fortsätta köra just Volvo, i ett samarbete med Volvo Cars Sverige. Volvo är för mig bilvärldens Apple & Nike. Ingen biltillverkare gör i dagsläget så bra reklam eller har ett sådant otroligt genomarbetat budskap som Volvo. Volvo har fattat grejen.

Den står där på parkeringen utanför huset, en XC60 som kommer se till att ta mig på alla äventyr tillsammans med She Rides. I helgen styr vi ner på två cykelevent i Skåne. Bilen är en T8 hybrid och jag är glad att tillsammans med Volvo också kunna tänka på miljön i val av färdmedel.

Om man kan bli förälskad i en bil så är jag det nu. Satan vad den är snygg. Och fantastiskt och helt otrolig. Jag skrattar lite när jag kör i den. Och bara en sådan sak att Volvo har tänkt på att skydda mina medtrafikanter och med det, cyklisterna som jag själv tillhör, och alla oförutsedda händelser som kan ske och som människan ibland nog inte är snabb att uppfatta, gör mig tacksam till all teknik som finns i bilen. Den får mig att känna mig trygg.

• 

• 

• 

• 

• 

•