Vi satte oss i drömbilen (Sara har en pickup som tjejbil) min tjejbil har sjukt många hästar och går på el ibland. Jag älskar friheten med bilen. Att jag kan ta mig dit jag vill, när jag vill. Och i helgen som var, ville vi till paradiset vid Bjärehalvön i Skåne. Jag är född och uppväxt på andra sidan Skåne, på Österlen i ett landskap som känns som medelhavet och stundvis är det samma typ av landskap runt Båstad. Vi hyrde en stuga på Airbnb som såg betydligt bättre ut på bilderna än i verkligheten, och jag övervägde starkt ett tag att sova i bilen och förbannade att vi inte tog de säkra korten på hus att hyra.
Just när vi stannade bilen vid stugan – som man ändå får ge den, att den låg så där andäktigt på Hallandsåsen inramad av det böljande skånska landskapet lutandes mot förtrollande ringlande vägar upp mot åsen, så blev det minusgrader.
I släptåg på väg ned hade vi Jaimes gravel och min cykelcross. Jaimes gravel är allt annat än vad du tänker. Ett hemmabygge som saknat motstycke och brutalt lätt. Om cyklarna var skinande rena när vi lastade på dem på cykelstället i Stockholm, så var de raka motsatsen efter 6 timmar på E4:an. Om man kan göra en kattvätt på en cykel, borde man rimligen kunna, så var det det vi gjorde där på fredagsmorgon.
I minusgrader rullade vi över grusvägen som ringlade sig bort från stugan mot skogen som glittrade med rimfrost i solen. Det var så vackert att det var möjligen helt ofrånkomligt att inte cykla med ett bubblande leende. Det där leendet blev ett stramt stäck när punkan på den där gravelcykeln som är något extra, var ett faktum och stansvätskan inte tätade i kylan och kolsyrepatron liksom bara gjorde att det åkte ut mer vätska. Efter svordomar kom vi överens om att Jaime fick traska tillbaka och jag cyklade vidare.
Efter bara några minuter sänkte sig den kanske tätaste dimman jag upplevt över landskapet och jag tackade mig själv att jag satt Rockys ena signallampa på min hjälm. Jag slog på den så den blinkade ut ett penetrerande rött ljus genom dimman. Dimman var fuktig och luften kall.
Jag svängde över landskapet ned mot havet över grusvägar på åsen ut mot ringlande landsvägar mellan fälten. Solen brände igenom och värmde mitt ansikte. I nästa sväng var dimman där igen och mina ben snurrade av sig själv.
Efter att ha bockat av det som stor i min träningsplanering och efter att ha stundvis glömt att jag faktiskt tränade där i det landskapet som så många säger är platt, fångades jag av upp av Jaime strax innan Hovs Hallar. Solen sänkte sig och det gick snabbt att se dimman linda i siluetten av den skånska slätten.
Ett pass in i minnesbanken. Inte som rekordförsök och intensitetshets. Noterar till täningskalendern att inte alla träningspass är effektstyrt och handlar om intensitet och puls.
