Jag bestämde mig i fredags för att köra Lida Loop. Andra tävlingen på MTB någonsin (tredje med Cykelvasan inräknat). Jag och Jaime hade varit ute och kört delar av de tekniska partierna i ett snustorrt Lida under veckan. I sedvanlig ordning blev jag sur när jag tillade och konstaterade också att jag verkligen måste få in mer träning i skogen.

Efter lite velande bestämde jag mig för att starta, vackert invaggad i en falsk trygghet att det absolut inte skulle bli så blött och halkigt som när Jaime körde i fjor.  Väderleksrapporten visade visserligen regn men eftersom det varit så torrt ett bra tag  nu så kändes det som en klackspark.

Jag har svårt att tro och lita på min egen kapacitet och det ställer så klart till det dagarna innan. Jag var för första gången riktigt nervös kvällen innan och frågade mig själv tusen gånger om jag verkligen ville tävla.

Vi vaknade till solsken, moln och fågelkvitter inne i storstan. Rullade ut med Mattias Claesson i bilen och två hundar. Mötte upp Åsa och Viktor som skulle vara våra langare och hundvakt. Jonna var på plats för att heja på sin Emil och Sara, hade bestämt sig för att också köra. När vi stod och efteranmälde oss började det åska.

Ungefär vi stod i starfållan och jag felaktigt blivit placerad i fålla 4 (som dam elit ska du alltså inte stå längre bak än 3), tornade molen upp sig och det small några fler knallar i kapp med de virvlande trummorna som peppade igång stämningen ordentligt.

Första loopen gick snabbt, det var trögt att komma förbi vid omkörning, men den rullade på bra. Jag tror att det också var här himmeln fullkomligt öppnade sig och regnet verkligen hällde ned i takt med att det åskade på. Ni vet åskregn som är så blött att det är löjligt. Om det hade varit torrt under veckan så märktes det inte någonstans. Underlaget flöt liksom bort och blev en blandning av lervällning och blöta rötter.

Glasögonen åkte av och det största projektet var att försöka se något. Lervällingen sprutade upp i ansiktet.

Varvning till Loop 2 och hela jag fylldes av kärlek från våra vänner. Emma (Nike Run Leader) hade också hittat ut och jag är så himla tacksam över all deras support och pepp. Ni är oersättliga och helt fantastiska.

Loop 2, den mest tekniska. Gick långsammare. Extremt ryckigt och svårt att få rytm. Många som dök i surhål, halkade på rötter. Här blev jag också ensam och hade ingen att ta rygg på.

Loop 3, den lättaste loopen säger alla. Ok att den är lättast tekniskt, men den är kuperad och underlaget gjorde att inget kom gratis, man åkte liksom rutschkana i kvicksandsblandningen. Här började mina växlar tjorva ganska direkt. Kedjan hoppade ordentligt och låste sig, samtidigt låste det sig för mig i huvudet med hur jag skulle lösa det och jag stod still ett tag innan det klickade till och jag fick loss den.

Sista biten upp några få meter från mål går slingrande upp i slalombacken som starten ligger i, här hoppade kedjejävlen igen. Jag tog cykeln och sprang upp hoppade på och rullade in i mål utan att kunna trampa. Vackert.

Lerig som fasiken. Jag slutade som 6:a i Damer Elit. Första gången startande i den klassen. Jag hade hoppats på en snabbare tid men får vara nöjd.

J gjorde ett grymt bra lopp, Sara rockade som fan och allra bäst var nog ändå Mattias, Åsa, Viktor, Jonna och Emma.

Bilder från Åsa och Göran Johansson