Sara har rätt, lyckliga människor lever förmodligen längre. Onsdagar gör mig lycklig. Speciellt klockan 18.00 eller kanske allra mest när alla kommer tillbaka vid 19-snåret och luften ångar av nysprugna andetag.
Idag var vi lite kort om folk så min roll fick bli att stå i mina löparskor och vänta på att alla skulle komma tillbaka tillsammans med Åsa. Tanken var sen att jag skulle hinna ta mig ut själv och springa när jag kom hem.
Det sket sig. Det gör det ibland. Och jag jobbar på att tycka det är ok. Det gör jag för det mesta, men ibland så kan jag gruva mig. Varför då egentligen, det är inte så att jag står och faller på ett träningspass eller en vilodag. Förmodligen så borde det beslutet att låta klockan vara för mycket för att ge sig ut och hälleflundra i ugnen, istället göra mig lycklig. Att gilla läget är ibland det mest hälsosamma man kan göra.
Härliga bilder :-)))
Det ser helt underbart ut :) Och det får mig att längta efter löpning!
Håller med dig, varför gruva sig för uteblivna träningspass? Det gjorde jag igår tex när jag inte kom iväg till Intersport. Världen rasar ju inte precis. Men, bara att sikta in sig på nästa onsdag. Längtar!
Kram
Jag är en sådan person som alltid grämer mig efter ett uteblivet pass! Jag vet inte varför jag gör det, har alltid gjort det dock och det känns nästan som om det på något vis håller mig till min träning. Hade den biten försvunnit hade nog motivationen också minskat för mig tror jag. Men jag gillar din tankebana, det bästa man kan göra ibland är att gilla läget! Hur skönt som helst, dock gör man det alltför sällan.
PS. Tack för en bra blogg!
Fina bilder! Sån löpglädje!