För exakt en vecka sedan landade vi på Mallorca. Jag, Jaime, Nathalie och Maja. Nu en vecka senare har J och Maja åkt hem.

Jag ha förstått att Mallorca är ön alla cyklister älskar men inte riktigt greppat varför. Men du förstår det, redan efter att du klivit av på flygplatsen och cykelväskorna är ute vid bagagebandet innan du hunnit fram. När du rullar din cykelväska till taxibilarna för att fixa en obokad transfer till hotellet och att det inte är några problem att få med cyklarna.

Alla vet att detta är cyklisternas ö och paradis.

Vägarna, asfalten, den avsedda bredare väggrenen, hotelletscykelrum med meck och cykeltvätt – allt, är för cyklister. Ja kanske inte riktigt så, men det känns så.

Och jag känner mig tusen gånger säkrare ute i trafiken även på vältrafikerade vägar. Det är inget snack om saken att billisterna tar hänsyn och håller avstånd när de passerar.

Jag älskar den här ön.

Den mytomspunna klättringen. Vacker och slingrande över berget. Du hittar fler bilder på min insta.

Och vet ni, det finns GRYM stigcykling. Bara det att ingen pratar om den. Och man måste leta lite och veta var man ska, men sen finns den där, mitt framför näsan. Och cyklar du stig på Mallis blir du evigt påhejad av diverse djur.

Första veckan har varit kall och regnig och i och med det har jag också sprungit en av de värsta väderdagarna. Löpning ingår i min tärning regelbundet så inget konstigt att jag sprang, men jag hade inte räknat med att springa och har inte därför iheller med mig mina vanliga löparskor och sprang i ett par andra. Tyvärr reagerade min sönderstukade fot direkt på skobytet och jag har haft några dagar nu med extrem smärta i foten och bara kunnat cykla lugnt och platt. Visst har jag fått in timmar på träningskontot men inte alls på det sättet som är önskvärt eller planerat. Det är såklart extremt frustrerande och jag håller alla tummar och tår att det vänder och inte blir något långdraget.

• 

•