Livet.
Det kommer nog aldrig att bli som det var innan. För varje dag vi lever trampar vi upp nya stigar framåt. Oavsett innehåll i de dygnen vi lämnat bakom oss – så har de gett något nytt till kompassen framåt. Jag kommer förändras av det här. Inte ta livet lika självklart som innan. Det är svårt att vara odramatisk, men jag ska göra mitt bästa för att bara sakligt berätta vad som hänt. Mest för att så många visar omtanke och skriver till mig och undrar. Från hela mitt hjärta – tack för alla fina meddelande. Jag är bortom ord rörd över er omtanke och så tacksam över all värme. vänskap, gemenskap och kärlek. Tack.
För drygt 2 veckor sedan opererades jag på Sophiahemmet i Stockholm. En lång historia om ett ingrepp som jag väljer att kortfattat sammanfatta så här – I uppvaket, efter operation fick jag veta att de ”gjort fel ingrepp” och inte det som jag initialt var kallad för. Att de tagit en annan cysta än den som var planerad och den nu var skickad för analys. Jag kände mig lite paff minst sagt. Men såklart lättad att de tagit bot något de hittat som inte skulle vara där men förundrad över hela processen och bemötandet. Allt kändes som att jag var inne på ett löpande band. Jag fick inga restriktioner utan skulle leva på som vanligt och inte i heller någon information om vad som är vanliga reaktioner efter ett ingrepp, eventuella komplikationer eller någon direkt förklaring eller handlingsplan för det egentliga ingreppet som skulle göras.
För första gången nu i efterhand, är jag tacksam att jag nästan direkt efter ingreppet blev ordentligt förkyld med feber och halsont. Med andra ord tvingades att inte vara fysiskt aktiv i den utsträckningen jag brukar. Eftersom jag inte fått någon information om vad som är vanligt efter ett sådant ingrepp – visste jag inte i heller vad som var normalt. Jag hade lite blodblandade flytningar men upplevde att det varje dag kom ”färskt blod”. Färskt blod kändes som en typisk grej som inte är bra. Jag kontaktade Sophiahemmet upprepade gånger, men de sa att det va normalt och blev också lovad att läkaren skulle ringa upp mig, vilket aldrig skedde. Mail utan svar kan också läggas till den listan.
Med detta i bagaget längtade jag efter att förkylningen skulle släppa. Jag, som precis nästan hela Cykelsverige, är på väg in i grundträningen för nästa säsong och jag är av många många anledningar otroligt motiverad att få komma igång.
Det är lördagkväll. Jag är snorig och inte hungrig. Känner mig inte speciellt pigg. Men ungefär samma känsla jag haft alla dagar efter ingreppet. Vi har precis ätit middag och bullat upp oss i tv-soffan för ett första höstigt lördagsmys. Jag är fortfarande inte frisk.
Klockan är strax efter 18:30. Jag blir helt varm i byxorna. Jag tror jag kissar på mig. Blir väldigt förvånad och förstår inte varför det bara fortsätter eller varför jag skulle kissa på mig. Säger till Jaime att jag tror jag kissar på mig? Han ropar på mig att gå in på toaletten och se efter, och han har fattat – han såg soffan som var helt mörkröd.
Inne på toaletten drar jag ned byxorna och det pulserar ut blod. Otroligt mycket.
Jag tappar väldigt väldigt mycket blod väldigt snabbt. Jag och Jaime blir otroligt lösningsorienterade och gör snabbt ett val att inte vänta in en ambulans, utan kastar ut oss i bilen och kör. Vi kör snabbt – väldigt snabbt – in till SÖS. Det är blod överallt.
Jag tar mig ur bilen och känner att livet bokstavlingen rinner ur mig och ropar till Jaime att jag inte kan gå för det kommer för mycket blod.
Han springer in. Jag ser honom försvinna och tårarna forsar. Benen bär mig knappt. Jag forsätter försöka ta mig in. Två yrvakna poliser komme springande och sedan en sjuksköterska.
Jag är lugn och förklarar att jag blöder väldigt mycket. De frågar hur många bindor på ett ungefär – jag upprepar ”ni förstår inte – det är jättemycket”. Sedan förstår de, och då går allt snabbt. Väldigt snabbt. Jag är rädd.
Det blir mer dramatiskt. Men vi lämnar det hän. Jag hade spruckit upp och en artär brustit. Jag hade och fortsatte förlora blod i rasande takt. Mycket blod. En otroligt fantastisk kirurg räddar mig. De gjorde allt där och då för att rädda mig.
Det är lustigt det där. Mitt i allt var jag väldigt klar i huvudet. Fast kroppen stängde av. Visserligen låg jag typ upp och ned och fick lite hjälp på traven att få blod till huvudet. Men jag var klartänkt och lugn. Jag kunde till och med dra lite skämt och prata cyklar.
Just nu är jag glad att jag lever. Att vi tog ett snabbt beslut att köra själva. Att jag inte var ensam eller ute i skogen när det hände.
Livet är skört.
Det har aldrig varit tydligare än nu, såklart. Saker jag älskar, älskar jag ännu mer. Min riktning är tydlig och mina avkall likaså. Och kroppen. Den är cool. Den kommer tillbaka. Jag reser mig med dens hjälp och kan snart göra en av de sakerna jag älskar igen. Cykla.
Men mest viktigast är just nu att jag lever.
Fina Jessica,
Vilken traumatisk upplevelse och nonchalant behandling av Sophiahemmet. Hade tyvärr liknande upplevelse efter en nackoperation men utan allvarliga efterverkningar. Så skönt att det gick bra. Ta hand om dig nu. Kram ❤
Åsa Ekelund
Herregud Jessica, vilken chock. Jag kan inte ens försöka förstå hur det kändes, så overkligt att det kan hända och att du blivit så dåligt bemött. Hoppas du får en bra förklaring på vad som hänt och att du hämtar dig snabbt. Stor kram <3
Vilken fruktansvärd upplevelse! Är glad för din, och hela cykelsveriges skull, att allt gick bra till slut! Kram!❤️
Jessica, vilken fruktansvärd historia, otroligt skönt att du klarade dig och att du mår bättre. Kramar från Lars och Christer.
Vännen. Glad att du är frisk och kry och skriver detta.
Det du nu berättar ger mej sån dejavu att håren reser sej..hoppas verkligen nu du läker och blir helt återställd..även om det mentalt aldrig blir som förr..
För min del handlade det inte enbart om blödning utan jag blev nonchalerad fast jag inte kunde kissa..så nu idag 2 år efter lever jag med kateter och väntar på stomi…så jag blir otroligt bedrövad hur du blivit behandlad av sophia hemmet.
Krya nu på dej och snart är du i sadeln igen..starkare än någonsin!
Sån mardröm, så himla glad att du är här och pigg nog att skriva. Stor kram, ta hand om dig och se till att bli frisk, hel och stark!
Fyyy faran vad läskigt!! Massor av kramar och ta hand om dig nu! <3 <3
Jag blir så berörd av det du skriver så oerhört dramatisk upplevelse och så utlämnad man är. Min beskydddarinstinkt ställer sig i givakt. Det är en viktig egenskap i krisläge att agera. Tack för er förmåga och att livet fortfarande finns där för dig varje sekund, varje dag. Var rädd om dig och er❤️ Stor kram
Jag saknar ord. Vilken traumatisk händelse, Jessica! Livet är skört, ja. Och allt kan gå så snabbt!! Med din fysiska och mentala styrka kommet den här händelsen ge dig starka och värdefulla avtryck som du bär med dig resten av livet. Men den delen kommer tydligare sen. Återhämta dig väl nu med mkt av det bästa l livet. Typ värme trygghet o kärlek!
Livet är underbart och när man är nära att mista det ser man hur värdefullt det är! Krya på dig! ???
Vilken fruktansvärd upplevelse! Tur att det gick bra! Krya på dig!
Jag blir rörd till tårar och TUR att du var hemma och att du inte var själv! Livet är så skört och sårbart. Ta hand om dej Jessica och många styrkekramar till dej!
Svårt att veta vad jag ska skriva men ville i alla fall skicka en tanke ?
Hej Jessica!
Ja, vet inte vad jag ska säga men igenkänningsfaktorn är hög. Gjorde en operation på Sophiahemmet i februari och de tillsammans med Ultragyn gjorde en enormt stor felbedömning, vilket jag inte förstod då.
Vid operationen började jag blöda så mycket att det rann blod längs hela ryggen när jag låg i sängen och jag undrade om det var normalt. De kom och tittade till mig och blev nog rädda själva. Det forsade blod i mängder och kom ut stora bollar med koagel. Läkare JZ Beställde blod och jag blev inlagd över natten vid något som inte är att akutsjukhus. De stoppade blödningen då med hjälp av en sorts ballong. Hade slangar överallt med dropp och mediciner intravenöst som stoppar blödningar. Fick under natten blodtransfusion. Min kropp reagerar starkt på alla blodstoppande mediciner så när jag ligger där får jag blodproppar i ögon och ben. Jag känner bokstavligen hur det sprängs i kroppen. Är överfylld med vätska så att bröstkorgen knakar. Är sängliggande ytterligare en dag och natt och blir sedan hemskickad. Väl hemma känner jag inte igen mig själv och det går några dagar, är enormt kissnödig hela tiden och blöder, blöder och blöder. Förstår inte varför jag är så kissnödig. I efterhand har jag förstått att det är blodkoagel som inifrån kroppen trycker mot blåsan. Har svårt att gå hela tiden. Försöker ringa läkaren och precis som du säger får jag bara prata med en sjuksköterska. Känner mig inte nöjd med svaret och ringer Gyn på Odenplan. De skriver ut antibiotika mot urinvägsinfektion. (?!!!)
Ringer igen dagen efter då det kommer rött färsk blod hela tiden. Det forsar inte vid detta tillfälle i alla fall. Tillslut blir jag rekommenderar att att åka in till Danderyds gynakut. Det här blir oerhört professionellt bemött. Det ger mig en semiakut tid då klockan är sent på kvällen till morgonen efter. Vid morgonen påbörjade en operation jag blir nedsövd men de får avbryta Operationen på bedömning av några av Sveriges bästa ultraljudsspecialister. Har inre blödningar i hela magen. De beställer ännu en ny operation under dagen på annan avdelning. Det går in via kroppspulsådern och täpper igen alla blödande kärl i timmar. Det konstaterar att man även gjort en reptur I mitt tolv år gamla kejsarsnitt också på Sophiahemmet. Kan meddela att ärrvävnader inte har koaguleringsförmåga som annan vävnad i kroppen. Blöder mängder i månader. Jag förstod även att jag ska vara glad att jag lever då det kunde ha gått hur illa som helst. Blir ledsen när jag tänker på löpande band principen.
Mötte under denna period en kvinna som hade råkat ut för en liknande historia av samma läkare på samma sjukhus. Hon hamnade på samma akutsjukhus som du tillslut och låg i respirator i en vecka.
Jag gjorde en anmälan och båda dessa ställen friskriver sig från alla fel. Har ännu fler detaljer som jag inte vill gå in på här.
Jag är tacksam att jag lever och få krama mina barn varje dag.
En lång version “kort”. Har ännu mer att skriva och säga men delar med mig av ett axplock. Våra kvinnliga organ är fantastiska och kräver stor omsorg vid operationer då de kan blöda hur mycket som helst.
Är glad att du är på benen och att du lyssnade på din kropp. Vilken tur att du blev förkyld. Jag tycker också om att vara fysiskt aktiv och glad att jag lyssnade på kroppen och inte överdrev något i den där vevan. Kände mig så skör och svag lång tid efteråt av blodförlusten. Fick jobba på mitt HB i veckor efteråt då det var väldigt lågt. Håller med dig vet inte om saker någonsin kommer att bli detsamma igen.
Herregud kände jag när jag hörde om
din historia. Inte igen!
Stor varm kram till dig