Det är många som vill att jag skriver mer relaterat till träningsfysologi, och det gör jag gärna. Mjölksyratröskeln verkar förbrylla många, så vi fortsätter reda ut lite runt den.

Väldigt förenklat så är det så att vi kan frisätta energi i kroppen med syre och utan syre. Slaggprodukten när vi bryter ned fett och kolhydrater till energi är med syre koldioxid och vatten. När ansträngningen är så pass hög att kroppen inte klarar av att få in tillräckligt med syre in i systemet för att spjälka energi hela vägen, så att slaggprodukten blir som ovan, så bildas mjölksyra.  Även i vila producerar kroppen mjölksyra, dvs vissa muskelfibrer har mer tillgång till syre än andra och sedan ibland tvärtom. Därför har vi alltid lite mjölksyra i systemet.

Mjölksyra är kroppens smått fenomenala sätt att kunna förse musklerna med energi även i brist av syremolekyler.

Hur vet man om man ligger på mjölksyratröskeln, anareob tröskel  (AT), dvs utan syre eller utan tillräckligt med syre?  Först och främst så är det så att både maxpuls och mjölksyratröskeln är aktivitetsberoende.  Anledningen till detta är att du tex vid idrotter där du använder större mängd musklemassa ta  löpning vs cykling, så kommer du ha en lägre tröskelpuls i cykling än i löpning därför att du har fler muskler som kan jobba med syre – dvs “det tar en liten längre stund innan syret tar slut”. Är du däremot extremt vältränad på att cykla och samtidigt otränad i löpning, kommer du ha bättre värden när du cyklar. Man blir bra på det man tränar, helt enkelt. Det är därför du inte kan jämföra ett löppass rakt av med tex ett cykelpass.  Givetvis om du är extremt vältränad inom det mesta, så kan dessa värden närma sig. Sedan är det, förstås så, att hjärtat bara ha en maxpuls. Dvs max antal slag det kan slå per minut.

När jag tränar tränar jag både på att ligga strax under AT-, på tröskeln AT och över AT+ samt ännu högre. Det tar ett tag att lära känna sin kropp och hur den känns just på dessa olika nivåerna. Jag förespråkar absolut att man arbetar med puls men ännu hellre en ansträngningsskala i första hand sedan puls. Att lägga på en ytterligare variabel som watt är ännu väsentligare MEN alla de komponenterna i att  mäta din ansträngning och vad du levererar, beror absolut på vad du har för mål med din träning.

Tränar du bara för ett bättre allmän hälsotillstånd, så tycker jag nog pulsen är det som ska styra dig främst, eftersom den berättar mer om din dagsform än något annat. Den subjektiva skalan kan ganska ofta inte stämma överens med dagsformen, lite beroende på vad du har med dig i bagaget från gårdagen etc.

Ska du däremot slå PB och tränar för att springa eller köra något lopp, ja då kanske du ska lägga till fler dimensioner. Viktigast är dock att du tjänar på att lyssna på kroppen och ibland kan pulsen hjälpa dig men är du extremt fixerad kan den också stjälpa dig ordentligt. Din mjölksyratröskel kan nämligen också variera lite beroende på dagsform.

Hur man upplever mjölksyratröskeln är också sjukt individuellt. Men de flesta upplever den lite pirrande, aldrig stumt, men att det kanske sköljer till med mjölksyra men aldrig blir konstant typ. Blir du stum, är du som sagt över och förbi.

Varför vill man träna på mjölksyratröskeln och över den? Den frågan kan jag skriva en bok om. Men när det gäller att ligga på tröskeln, AT, är det för att få kroppen till att komma senare till tröskeln. Dvs på högre puls. Alltså, kunna jobba med syre på högre intenstitet/ansträngning.

Sedan kan du också få en sk “lokal mjölksyraskuld” i arbetande muskler utan att pulsen hinner upp till ditt tröskelvärde, som bilden nedan när jag går upp för berget där vi bor i 40°-värme. Därav  en av alla fördelar med en långuppvärmning, för att inte dra på sig syraskuld tex.