Våga. Lite till.

Håller du med på att bli knäpp. Brottas med att ena sekunden känns allt som vanligt för att sedan i nästa ögonblick påminnas om att inget nästan är som det brukar. Det känns på många sätt märkligt. Surrealistiskt.

Allt snurrar på men ändå inte. Jag är egenföretagare. Lägst ned i rang på listan av företagsformer med enskild firma. Och jag, liksom många med mig, har drabbats hårt. Jättehårt. På få dagar avbokades alla mina uppdrag som hade fyllt min kalender och hade gjort hela våren och sommaren fulltecknad. Som för så många andra som jobbar med samma typ av uppdrag som jag så är kalendern i stort sett tom.

Det kräver energi, mod och många djupa andetag för att ställa om. För att våga hitta nya vägar i turbulensen som vi befinner i just nu. Mod.

Jag sitter vid köksbordet och gör det jag alltid gör – jag springer framåt. Smygkikar ut på gatan utanför och det lilla torget som finns i vårt kvarter. En man som bor här i området kör någon form av oklar campoiera, möjligtvis en hybrid av allt möjligt från free running till “hittepå”. Det är självklart att han vill ha uppmärksamhet i valet av plats. Jag fnissar och tycker det är underhållande men beundrar också hans MOD att skita i hur det ser ut, var han befinner sig och vad andra tycker och bara gör det han vill – mest troligen för att det får honom till att må bra. Vem vet, kanske just den här stunden på dagen är den som håller honom över ytan.

Jag har växt upp med att höra andra säga det, de som är äldre och också har mer erfarenhet att kriser och svåra tider plockar fram olika saker i människor och att i nöden prövas vännen men också mänskligheten i stort. Och det kräver MOD att våga se ljuset genom tunneln och lyfta blicken. Det är enkelt att bara luta sig tillbaka och hoppas att världen runtomkring löser det som skaver och ställer allting upp och ned. Men sanningen är den att vi är tillsammans i det här och samtidigt som du ensam ansvarar för att få dig och dina närmaste att överleva. Det kan kännas lätt hjälplöst och kvävande men också fantastiskt stärkande när saker och ting hamnar i ett annat ljus. Helt plötsligt så spelar det ingen roll om distanspasset på helgen blir 4h eller 3’50. Vad spelar det för roll i det stora hela.

Jag försöker göra vad jag kan för att inspirera mig själv att hitta nya vägar och på det sättet också inspirera andra att leta nya stigar framåt. Det är tufft och ibland hopplöst men ibland himla lätt och konstruktivt. Som livets berg- och dalbana fast otroligt komprimerad till att vara här och nu.

I all turbulens, stå kvar där du står och andas. Sträck ut handen om du kan och lyft de som behöver och fortsätt blicka framåt. Ta fram modet i dig att våga förändra det som behövs och modet att våga tänka om och vara delaktig där du kan för att påverka i den riktning vi mår bra av.

Som en god vän sa till mig, MOD = medmänsklighet, omtänksamhet och delaktighet

M – medmänsklighet. O – omtänksamhet. D – delaktighet.