Jag har haft det här inlägget i huvudet länge. Oftast när jag är ute och cyklar eller springer och sedan har jag glömt av det efter det att jag hoppat in i duschen.

Det här med att jag tycker att det är sunt att ta avstånd lite och vidga sina vyer. Att hitta inspiration och lugn någon annanstans. Att kliva utanför sin trygghetszon för att hitta utmaningar men också balans. På ett annat sätt.

Jag började faktiskt med att träna ute (och inne). Simmade och sprang tokigt mycket när jag var tonåring. När jag flyttade hemifrån och började plugga, ungefär samtidigt som spinnungen gjorde sitt intåg runt om i världen (undviker och säga årtal, känns liksom bättre så), hittade jag också in. Där och då blev jag så himla förtjust. Tokförälskad i spinning och gruppträning.

Jag minns att mina första pass var i en liten sal med speglar. Ingen ventilation värd att nämna mer än en liten fläkt som stod och surrade. Salen var fullpackad av folk som trängdes. Alla hade hängt medtagna handdukar på styret (utan den var man körd) och tog i så att svetten fullkomligt sprutade. Lyckan var när speglarna immade igen efter 5-10 min.

Inte visste jag, eller anade det allra lilla minsta, att spinningen skulle bli en livslång kärlek, mitt arbeten, bidra med så mycket möten och sedan också putta mig ut på en cykel utomhus.  Jag flyttade till Umeå och hittade IKSU. IKSU hittade mig och jag gick min första cykelutbildning. Där började min resa som instruktör.

Jag höll på skriva 10 år senare, men det slog mig att det är nästan 20 år senare! Nästa år firar jag 20 år som instruktör alltså! Så, 20 år senare – sitter jag här och har sett Les Mills Live flasha förbi under helgen i alla sociala flöden. Jag var en sväng på SATS Inspirationsdag och assisterade Mattias Reck. Förut så kunde jag ha ett hål i hjärtat om jag inte var där “mitt där det händer” livrädd att missa något, men instruerandes handlar inte längre om att stilla ett behov hos mig, utan om att dela med mig och ge byggstenar till något större. Det handlar om det där mötet, med dig.

Den där världen inomhus, som jag älskat och fortfarande älskar. Jag är tacksam för alla de 20 åren – det finns verkligen inte en chans att jag ska kunna sammanfatta alla upplevelser och vad det gett mig. Men jag är också extremt tacksam att jag vågat ta steget ut – utomhus. Att jag ständigt aldrig varit nöjd, även om jag tycker att man ska tillåta sig själv att vara det mellan varven. Att jag haft strävan att alltid vilja vidare, utvecklas lite till. Försöka hitta nya vägar.

Jag är också så in i nordens övertygad om att all träning som blir av, är bättre än ingen träning vare sig den är inne eller ute. Men vi mår bra av att vidga våra vyer. Vi mår bra av att gå ut. Utomhus. Och utomhus mår bra av att gå in. Att riva barriärer och fördomar om träningsformer och istället mata hela dig själv, hela du, med träning för helheten.Det är underbart att vara ute, avskalad från att jämföra sig med någon runt omkring. Att få vinden i håret. Att stanna högst upp i urskogen och andas med naturen. Att höra dina tankar och andetag. Och däremellan är det galet häftigt att bli förförd av hög musik, tung bas, tydliga instruktioner och gruppträningskärlek.

Jag tycker att du ska gå in och ut. Ofta. Utanför din trygghetszon och sedan innanför. Leta efter utmaningar , inspiration men också lugn och balans. Och att prioritera utan att känna tomhet och avgränsning. Att dela med dig av det som väckt din passion ohämmat och utan begränsning i ägandeskap. Träning är mycket och det ska få vara mycket. Det finns mängder av nivåer och världar inom vårt träningsuniversum och du kan få tillhöra alla. Du är och bör vara välkommen i dem alla.

Apro på att gå in tycker jag att om du är Trollhättan med omnejd i slutet av oktober ska gå på Träningsmagi och träna för min underbara Madelinn, Betty eller lyssna på Staffan Perman mfl. Och nästa år firar jag alltså 20 år som instruktör – vad ska vi göra då?

Och kommer ni ihåg de här – vinnarna är nu utsedda – GRATTIS Caroline Olsson och Amira Narel! Lurarna kommer på posten!