Det är onsdag. Klockan 18:00 idag ses vi. Äntligen. Precis när mörkret sänkt sig. Det där ruggiga fuktiga som tynger ner löven, hänger i luften. Precis nu, kommer en av många motivationsdippar. Det är ok och helt normalt.

När höstens mörker och alla roliga tävlingar för året snart är slut infinner sig oftast just den där känslan.

Höstpust och stön, mörkare, kallare och lite tråkigare. Kanske känns träningen lite slentrian och inte lika motiverande som när vårkvittret först lät och vårsolen lyste så klar.
Det är inte alltid kul att ta sig ut och träna. Inte för mig heller, det lovar jag er. Det är inte kul att stå i blåsten och vänta på att få sticka iväg.Vad som är kul, det är leendet från din träningskompis bredvid dig i vilan, när ni peppar varandra och säger ”det är bara två intervaller kvar, sen är de serievila”. Det underbara kvittret som utbrister varje gång alla intervaller är gjorda och vi pustat ut de där välbehövliga minuterna.

När den lilla träningsångesten släppt för längesedan och endorfinerna gör sitt jobb.

När de tunga benen börjar omvandlas till sig själva igen.

När du känner att du gjorde passet lite bättre för att kompisarna runtomkring är så jävla underbara, för att allas oslagbara energi gjorde jobbet även idag och för att Claessons indianhopp idag kanske är var lite spänstigare.

När du står vid bilen igen, hämtar dina grejer och känner: Fan, jag gjorde det idag igen. Jag gjorde det bättre än förra onsdagen, jag är grym- ingen kan ta det ifrån mig.
När du vaknar och går till tunnelbanan och känner att vaderna verkligen fick jobba för sitt namn igår.
När du kommer ihåg alla leenden, när du vet att det är 6 dagar kvar tills du får se dem igen och längtar.

We love you guys, ni gör mina och Claessons veckor så mycket lättare och bättre. Spring med oss. 

[insert][/insert]