Jag fick ihop det (hurra) så jag kunde komma till start i Norberg. Här hittar du förra årets racerapport, RR från 2016 och sedan 2013 – perspektivet förändras med åldern och erfarenheten kan man säga, och tur är väl det.
Norberg ligger drygt 2h med bil ifrån Stockholm och vi körde som alla andra gånger dit på morgonen. Jag hade läst PM:et och noterat att de dragit om banan på vissa ställen och också förbättrat damstarten sedan ifjor då vi startade 5 minuter efter herrarna med juniorerna, genom att lägga oss helt separat 30 min innan herrarna. Engelbrektsturen ska ha en stor eloge för att de aktivt lyssnar och jobbar med att förbättra förhållandena både ur säkerhetsaspekt och för rättvisare förhållande för oss damer. Sådana lopp bör vi stötta alla vi som tävlar så att sporten kan fortsätta växa och vi kan fortsätta jobba med just de här bitarna för att fler ska våga sig upp i tävlingsklass.
Från laget var var jag och Sandra på plats. Båda har haft ett litet uppehåll i tävlingsstarter någon vecka vilket alltid innebär att man inte har stenkoll på kroppen. Startfållan med startande damer växer och blir extra glad att se She Rides CK representerad i fållan. När starten gick var det avvaktande i och med att Engelbrekt har en platt start rakt ut på grusväg några kilometer innan första stigningen vid Klackberg. Enduroåkaren missade hålla koll bakåt vid något tillfälle och hela klungan fick bromsa farten pga honom. Ingen större fara men bra att hålla lite koll bakåt. Vid Klackberg så var det inte alls oväntat att fältet sprack upp. Sandra satt med täten med Jennie, Emmy och Clara och jag hamnade i en jagande andraklunga. På något sätt så svarade inte kroppen alls och det tog en stund innan den vaknade. Vi kom ifatt Sandra efter 40 minuter och sedan hade vi ett samarbete in mot de sista kilometerna i mål (inte så som det står på långloppscupens racerapport). Vid halva distansen någonstans kom jag in sist på stig och fick sedan jaga som en idiot för att komma ikapp igen. Till slut så var det jag, Sandra, Johanna, Lisa och Erica som jagade bakom Clara. När det var drygt en mil kvar till mål fick Sandra en lucka och vi andra körde in mot mål tillsammans. Jag ville så gärna att Sandra skulle få 4:e platsen och är så himla glad för henne.
In mot mål fattade jag först inte att vi vara nära målgång i och med att distansen inte var 70km totalt som det står utan 66km och också såklart pga den nya bansträckningen. Det gick upp ett ljus för mig och jag hade alldeles för pigga ben. När det var drygt en km kvar till mål så testade jag att höja tempot och fick en lucka och gick in i mål som 5:a.
Jag minns inte att det var så mycket stig de andra tillfällen jag kört eneglbrektsturen och är överraskad mot det positiva hållet. Banan och tävlingen är fin och igen en stor eloge till arrangörerna som arbetar för att förbättra för alla i alla startled oavsett kön och klass.
