Jag har varit så himla tävlingssugen sedan vi kom hem från Schweiz och liksom längtat efter att få köra tävlingar – helst också med lite flyt. Säsongen har varit svår att få till med jobb och sedan avbrott i semestern för mer jobb. Det är ett svårt pussel när man jobbar heltid. Har tagit med många lärdomar, insikter och beslut till nästa säsong för att få mer flyt.

I helgen så gick Velothon med avstängda vägar i Stockholm (vilken lyx) och samtidigt så nosade jag upp att Bergslagsloppet gick i Ånneboda utanför Örebro. Dagen innan hade jag inte bestämt mig vad jag skulle köra av olika anledningar (också något som ska ändras) och säsongen är ju som sagt slut – alla viktiga tävlingar över, så nu var det mest för att träna på att tävla och skapa rutin som jag ville köra. Och jag ville så gärna tävla.

Vi beslutade att ta oss till Ånneboda. Lyckligt ovetande om hur mycket regn som fallit där dagarna innan och under natten. Också lyckligt ovetande om hur mycket jag skulle bada under de drygt 67 km.

Klockan ringde vid 05:00 och vi hoppade upp ur sängen. Lite sömndruckna. Jag var sugen på att köra. Helt kravlöst. Bara testa kroppen, benen, lungorna, hjärtat och huvudet. Inga fjärilar och sjukt mätt av rabarberpajen kvällen innan.
Vi sladdade in på parkeringen precis så jag hann efteranmäla mig i tid.
Solen strilade fram och det var runt 13°. Ni vet sådär härligt höstigt.
Jag värmde upp och rullade ut en bit på första loopen och såg att det var blött. Jätteblött. Även på grusvägarna. Tänkte inte så mycket mer på det förutom att jag hann tänka att jag borde haft Fast Track fram istället för Renegade (däcken alltså).

Ställde mig i startfållan – kramades med Andreas, snicksnackade lite med Louise och Jaime. Jaime tog min överdragsjacka och starten gick – med herrarna. Jag försökte haka på men blev lite feg och släppte. Efter ett tag kom Louise ikapp och vi körde tillsammans några mil. Vi hamnade med några grabbar ett tag och jag hade inte koll på banan alls eftersom jag inte varit där och rekat – och lyckades aldrig placera mig rätt, när vi vek av in på stig.

Solen lyste – jag vill säga det igen, det var alltså uppehåll, men ändå forsade vattnet på grusvägarna – vid några tillfälle var det som att köra i små bäckar. Och insjöar. Sedan kom det surhål och lera. Lite mer pölar som var stora som insjöar och lite mer lera. Vid första langningen körde jag och Louise ihop. Vi vek av på en slirig nedförslöpa och där stack mina hjul ut i skogen och jag tillsammans med dem. Louise kom iväg och sedan började min eviga jakt på henne. Från och med här låg jag i princip helt själv hela loppet in i mål.
Efter ytterligare några mil lyckades jag köra ner mig i ett surhål och flög av cykeln. Jag tappade såklart tid fram till Louise igen. Började skymta henne efter en stund och kom närmare när vi kom in mot mål såg jag henne klart och tydligt, men insåg att jag aldrig skulle hinna i fatt och gick i mål drygt 40 sekunder efter..

Louise körde in som tvåa och jag som trea. Vann gjorde Linn Gustafsson. Jaime var som vanligt helt fantastisk support och langare.