För drygt en vecka sedan så körde jag Engelbrektsturen. Racerapporten har dröjt – dels håller jag på att gå under av värmen, alltså verkligen gå under och sedan har jag analyserat loppet pausat och sedan tänkt lite till på det. Men här kommer den i alla fall, 2018 års race rapport av Engelbrektsturen. Lättkört men med inslag av stig, jag gillar loppet – fast det var varmt som tusan. 

Värmen påverkar oss alla och jag som är extremt värmekänslig – har med början på förra sommaren lärt mig hantera värme betydligt bättre än förut. Med det sagt så tar veckor med temperatur runt 30° ut sin rätt och jag vill ändå säga att jag fungerar bäst när det är ungefär 15° grader eller lägre temperatur. 

Att jag är för separata damstarter av alla miljoner anledningar är ingen nyhet och därför tycker jag också att det är så HIMLA viktigt att stötta de arrangörer som försöker ge oss damer en schysst tävlingsarena. 

Eftersom jag haft en lite lätt uppförsbacke denna säsongen med krasch och påföljder från det och fortfarande har ont i min hand, känns alla lopp som jag kan köra extremt värdefulla och jag behöver tävla för att bli bra på att just tävla. Så sagt och gjort styrde vi bilen tidigt på söndagsmorgon till Norberg. 

I Norberg satsade man på att starta oss damer med ungdomsklass/juniorerna efter samtliga herrar i tävlingsklass. Temperaturen stack upp och landade fint där den legat hela sommaren förutom på midsommarafton precis innan start. Värmen påverkar oss alla och det knorrades till höger och vänster. 

Jag värmde upp och rullade sedan till startfållan – kramades med Linda och Fanny, fick ny flaska av Jaime med iskall Maurten.  Han kan vara den bästa som finns som stöttar mig i vått och torrt. Vår startfålla var full av tjejer. Det är bara att konstatera att separat damstart alltid lockar fler startande tjejer (hiiiiint). 

Vi stod i gassande solsken – såg herrarna släppas iväg och rullade sedan fram till startlinjen. 

Starten gick och vi gick iväg kontrollerat och avvaktande.  Efter några minuter kom juniorerna ikapp och det blev lätt tumultartat och också en krasch. Jag jobbar på att komma över kraschrädslan men den sitter där. Och jag blev passiv och rädd i ett skede jag inte borde vara det. 

Tappade Emmy och Hanna och också Klara och Fanny. Vi blev sedan en liten klunga med mig Louise och Jessica Blomquist som jagade för att komma ikapp Fanny och Klara. Vi kom ikapp och jag klantade mig och tappade sedan dem, jag och Jessica körde ett lite ett tag men sedan var jag själv. En evighets jakt i gassande solsken där jag låg själv eller drog på herrar som startat före oss och som kördes ikapp. 

Det var varmt och jag var ensam gjorde det bästa jag kunde i värmen för att gå ikapp. Tappade sista langningen och skymtade Louise gröna hjälm men kom aldrig ikapp. 

Rullade in som 6:a i ett starkt startfält. Nöjd? Nä. Punkt. 

Eloge till alla lopp och i det här fallet Engelbrektsturen som satsar på damtävling. Dock var det inget bra att starta med junior/ungdomar. Jag efterlyser ett regelverk som hjälper alla arrangörer och oss startande damer att få enskilda starter. Det går – jag och ni vet det.