Jag åkte till Ränneslätt med hjärtat i halsgropen och rädd. Också arg och förbannad för en kommentar som jag modererat bort här inne – men för avsändarens information, delat på alla mina sociala kanaler. Jag vet att kommentaren kommer från en man vars ip-adress, namn och hela faderullan är känd. I kommentaren önskar han mig mellan raderna, olycka för att jag driver frågan om damstarter. Jag kände på många sätt att luften gått ur mig lite. Och funderade på om det var värt det. Allt det här. Passionen, lyckan, glädjen, kärleken och gemenskapen hade han nästan stulit från mig. Den tillsammans med sviter från kraschen som fortfarande känns i varje stöt från marken under hjulen – gjorde att jag kvällen innan på hotellet, var nära att kasta in handduken.

Innan vi går in på helgens race vill jag först klargöra en sak –  alla vi damer och män som står bakom en jämställd tävlingsarena för båda könen (ja – vi är många av BÅDA könen som önskar detta) gör det enbart av kärlek till sporten och för att dela med oss av den till fler. För att få fler till att våga tävla.  Jag tror innerligt på att människan mår bättre av att respektera varandra och att inte bete sig illa, elakt  eller med ont uppsåt oavsett om man har åsikter som kanske faller isär.

Det är ingen som helst hemlighet att jag efter kraschen i Uppsala är LIVRÄDD att starta i en masstart. Jag är rädd för mitt liv. Jag vet att jag delar den rädslan med många av mina medtävlande elitdamer. Att här och nu, lägga en kommentar där man hånar min rädsla och önskar att jag kraschar – är elakt. Ingen människa har rätt att förminska och förlöjliga en annan människas känslor.

Med detta sagt kommer jag fortsätta att driva önskan om enskilda damstarter med samma tävlingsvillkor som herrarna vidare. Den uppgivenheten jag kände på hotellrummet i Eksjö är utbytt och tillbaka med min envishet och drivkraft att skapa förändring. Jag försökte påverka Ränneslätt tillsammans med många av mina medtävlande till årets start,  men där kom vi inte hela vägen i mål. Detta gjorde också att vi var många som upplevde och körde i rädsla de första milen.

Jag vill understryka att Ränneslätt är på alla sätt ett lopp jag skulle vilja lyfta till skyarna för banan, arrangemanget, funktionärerna, banvisningen, tydligheten runt för de som servar oss som tävlar osv. Det enda som Ränneslätt faller på, är starten. Annars kammar de hem full pott på alla plan. När jag väl kom i mål i söndags, helt igenmurad av dammet,  möttes jag av Mats, en av de fantastiska arrangörerna bakom Ränneslätt som lovar förändring till nästa år. Jag håller tummarna och är gärna med på ett hörn för att se till att det blir verklighet.

Dagen innan, på lördagen, körde jag ett väckningspass hemma och sedan satte vi oss i bilen ned till Eksjö. Jag och Jaime. Nere i Eksjö mötte vi upp lagets stora framtidslöfte och talang, Sara ❤. Med oss hade vi ett par snabba och efterlängtade hjul till henne – upplockade efter hennes beställning på Cykloteket.  Vi hade en mysig kväll och käkade tillsammans innan vi vek av mot hotellet. Tankarna som for genom huvudet försökte jag inte lägga så mycket vikt vid. Svårare sagt än gjort och uttryckte min oro lite då och då för Jaime. Jag tror han anade att om jag inte skulle komma i mål det här loppet så skulle vi ha en lång uppförsbacke eller kasta in handduken helt.

Jag älskar att cykla. Verkligen.

Jag somnade och vaknade sedan utsövd. Trodde att det spöregnade ute men det visade sig att det bara var fläkten som förde väsen. Åt frukost, alldeles för lite. Klädde på mig och rullade ned mot tävlingsarenan. Fick bästa peppen av Henrik Sparr och Sara och bestämde mig för att bara överleva starten, lägga mig passivt och sedan ta mig till första langningen och i mål.

Vi värmde upp och tog oss sedan till den gemensamma startfållan för Damelit. Som i en rävsax mellan herrelit och resterande tävlingsklasser. Strax innan start drogs banden mellan fållorna bort och vi stod där, i rävsaxen. Starten är en master start som leds ut mot grusvägar. Det var och är torrt vilket gjorde att banan var enormt rökig och hal. Det stångades och kördes huller om buller utan förvarningar höger och vänster och vi var många som passivt bara sladdade med i starten. Helt omöjligt att veta var våra medtävlande var bland alla herrar.

Sandra och Emmy var loss och det hade  jag ingen riktig koll på förrän vid första depån.

Jag jagade och blev jagad. Jag tappade langning och blev räddad av en fantastisk kille som körde från Eksjö (tiggde hans vatten) och en annan som ville ge mig hans camelback. TACK – vilka hjältar ni är. En annan hjälte var Jaime som sprang genom skogen för att ge mig den tappade flaskan. Saras pappa Sven som dök upp överallt med ovärderlig pepp. Ni är fina grabbar – tack för allt stöd och hjälp. Min adept Brian som kom ifatt mig på slutet o körde om, du är också grym.

Jag var ibland själv och tuggade på och funderade på bitvis hur mycket jag skulle kunna gasa. Jag har ju faktiskt inte kört ett enda lopp i år.

Racet

Oskar har som vanligt gjort en helt fantastisk rapport och jag saxar lite från den.

Bakom dessa två i tät så jagade en tre starka damer. Åsa Erlandsson, Maria Carlsson och Jessica Clarén. Erlandsson var den starkaste av de tre ut på första halvan av loppet men efter ”varvning” vid Ränneslätt efter 56 kilometer så började hennes krafter sina. Istället kopplade Clarén greppet om tredjeplatsen och ångade på friskt. Carlsson vittrade dock pallplats och spände bågen hårt när hon fått syn på Clarén och de hade under sista halvan av loppet en kamp som mer kan beskrivas som jojo-åkning.

I täten börjar samtidigt Salinger krafter att tryta medan Thelbergs krafter väcks mer och mer. Thelberg beskriver det närmast som en känsla att vakna upp och återkomma till normalt racemode. Thelberg kommer ikapp Salinger med 1,5 mil kvar att åka och tar kommandot för att hålla sitt tempo och kunna välja sina spår. Med mindre än en mil kvar så kommer de in på ett tekniskt parti och då passar Thelberg på att höja tempot än mer. En strategi som fungerar bra då Salinger får släppa och Thelberg kan rulla över linjen som segrarinna med över en minut tillgodo till Salinger som blir tvåa.

Jag är så innerligt glad för Sandras skull. Att hon är tillbaka. Lika urstark om inte starkare faktiskt, än innan.

Jag och Maria efter målgång, foto Pauli Ärje.

I kampen om tredjeplats är det fortfarande Carlsson och Clarén som fightas. Carlsson lägger sig i en kurva och där tror Clarén att loppet är hennes (not det var jag som sladdade ur i en kurva och tappade Maria) . Men Carlsson kommer som ett skott och glider ifrån Clarén i den sista tekniska utförslöpan och lyckas disponera krafterna så pass att hon håller tredjeplatsen enbart 7 sekunder före Clarén. På femte plats kommer Claréns teamkamrat Sara Öberg som startat ytterst försiktigt och stadigt avancerat uppåt genom fältet under hela tävlingen.

Sara, Saras grymma mamma och lika grymma Oscar (också jag) efter mål. 

Jag blev 4:a med 7 sekunder upp till tredjeplats. Sara femma strax efter – min fina och underbara lagkamrat. Vi saknade alla andra i laget men hade en sådan himla fin backning av Saras föräldrar, Jaime och alla som hejade längs banan. Mitt hjärta svämmar över. TACK alla för allt stöd och all support. Tack alla ni som kramade mig efter mål. Jag blir tårögd och alldeles varm, allt er stöd – tack.

4:a alltså. Men på många sätt så vann jag så mycket. Jag kände mig stark rakt igenom hela loppet. Jag var rädd men övervann rädslan och det mesta och bästa är att jag vann – jag får behålla kärleken till sporten.