Motala 4 augusti 2018.  Klockan 9:37:45 – hjärtljud som bultar. Inte bara av från alla de som står i startfållan – utan det strömmar ett tungt pulserande hjärtljud från högtalarna.  

9:38 – starten går. SM 2018 i CrossCountry Maraton – jag har startat.  Trots att den här säsongen verkligen inte startat med medvind – så har jag ta mig fan stångat mig framåt och fått starta, i en av de viktigaste tävlingarna för säsongen. 

Men vi tar det från början 

Jag och Sue är de två som kommer till start till SM från Team She Rides. Vi hade allt planerat, jag och Sue. Åka tidigt på fredagen, tidigt väckningspass. Langning och teknisk support av Jaime. Allt spikat och klart. Lugnt och skönt helt enkelt och full fokus på att få tävla.

Torsdag – hundvakten avbokar. Jag jagar med ljus och lykta över någon som kan passa våra fantastiska hundar. Man kan undra kanske varför vi inte bara ta med dem. Och visst, hade vi haft en hund som min förra hund, hade det inte varit några problem – men Rocky är en vovve som har hög stressnivå – med åldern blir det successivt bättre men där han är just nu, fixar han inte stora folksamlingar och stök.

Fredagsmorgon, ingen langning, ingen hundvakt.

Det är som det är.

Det är som det är. Lösningorienterade som jag måste säga att både jag och Sue är, så fokuserade vi på att bara just lösa situationen.

Sues mamma är helt plötsligt standby (hjälte), när vi får ett napp och får hjälp av Sparrs langning (hjälte #2). Dock ställer det till det lite för dem om de ska vänta in oss och jag börjar skicka kärleksmeddelande till She Rides CKs, och den helt fantastiska människan – Caroline. I samma veva som vi bombar henne med meddelande, försöker jag och Sue komma igenom köbildningar i Stockholm och kommer slutligen ned till Motala – MYCKET senare än vi tänkt.  Plockar lättade ut våra nummerlappar, försöker för femtioelfte gången få fram en startlista utan framgång, och rullar ut för att köra en väckning.

Sent lyckas vi få i oss mat och upp benen i högläge. Jag känner mig ganska nollad. Men sätter på nummerlappar, chip och lägger fram She Rides CKs kit – SM innebär att vi kör i föreningens kit.

6:00 – Ungefär där, skickar Caroline ett av helgens härligaste meddelande – “vi kommer” och skickar uppstyrt som bara hon kan, var vi kommer få langning. Vi meddelar Sparr att det löst sig och jag går lättad upp och sätter på kaffe. 

Efter att fått i oss frukost, packat ned flaskor med Maurten i kylväska – slängt in all packning i bilen. Kör vi till startområdet. Möter Caroline och lämnar våra flaskor. Värmer upp. Och tar oss till startfållan. 

9:31:00 – starten 7 min försenad.

Hjärtljud.

6 minuter senare pulserar ljudet av hjärtslag i högtalarna. 9:38 – Starten går. Det går ganska lugnt och avvaktande fram till första bergspriset. Jennie, Sandra och Emmy stöter. Efter en stund är jag och Fanny ensamma bakom de tre. Fanny och jag kör hela loppet ihop. Även om vi är konkurrenter – så tack för grymma 3 timmar tillsammans.  

Vi båda har aldrig kramp, men får kram ungefär samtidigt. Ungefär då vi fick veta att vi bara hade 45 sekunder till Emmy på tredje plats. Med krampkänningar så ökades det avståndet igen.

Vi jagar och följs åt hela vägen in mot upploppet. Jag korsar mållinjen före Fanny och kör in som 4:a. Sue kommer in som 6:a.

Stort enormt grattis till ALLA som körde – glad och tacksam att få tävla tillsammans mer er. 

Imorrn åker vi till Lindvallen mot Cykelvasan.