Jag är en hundmänniska. Rakt av. Alltså jag är inte hund, utan jag älskar hundar, ja ni förstår.

En av mina egna busar är raka motsatsen till den andra busen. Rambo – spansk gatukorsning med en brokig historia – som kom till vår familj 2005. Rambo var på väg att inte få finnas kvar och hade ingen tillit kvar till människan. Nu är han världens roligaste och kärleksfulla varelse och går fot utan koppel genom Stockholm.

Med undantag för när det  k a l l t  o c h  v å t t   ute.

Det innebär att igår , när jag stressad rastade honom och Zorro på morgonen, tog han ett beslut att det var dags att gå hem. Rambo korsade 4-vägskorsningen Scheelegatan och Kungsholmsgatan, själv.

Med hjärtat i halsgropen jagade jag efter honom och hittade honom, kanske lite skamsen, utan för porten.

Jag älskar byrackan och alla hans egenskaper men igår hade jag önskat att han var som Zorro och alltid lyder – konsekvent. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om något hänt honom.

Allt känns dock lite bättre när jag kikar på klippet om Denver.