… Så fick jag snällt lyssna på kroppen och inse att min rinnande näsa inte var ett tecken på att jag skulle köra min cykelklass ikväll utan snarare tvärtom.

Det är faktiskt sällan jag blir sur eller arg. Men när jag inte kan köra mina klasser så blir jag grinig. Jag har nämnt det förut, men det tål att upprepas.Jag blir skit sne.

Anledningen till att det känns ända in i själen på mig när jag inte får instruera är för att jag absolut inte gör det för min egen skull utan för att möta, följa och få mina deltagare att njuta av att och förstå det fantastiska med att låta hjärta & kropp jobba. Eller bara glädjen över att vara här och nu. Att släppa allt annat för ett tag.

Det finns inget som gör mig så lycklig som när jag får ett leende på en klass eller möter ett par gnistrande ögon.

Vare sig man har en dålig eller bra dag vill jag dela den med dig och få dig att njuta av det faktum att din kropp är det mest värdefulla redskap du har både i med- eller motvind.

När jag inte får det,  och jag vet att ni är där och jag inte har möjlighet att dela detta med er eller inspirera och hjälpa hjärta & lungor samt huvud till andra nya dimensioner, blir jag ledsen och får ont i själen. Kanske löjligt, men sant.

Så, jag saknade er i dag och  jag skickar miljoner med kramar och kärlek till er alla och tack Jaime för din superhjälteinsats idag!

Jag hoppas innerligt att näsan slutat rinna i morgon när jag vaknar och att jag kan klättra upp på cykeln på kvällen.

I will let you guys know in the morning.