Jag är på väg till Göteborg för att köra InCycles grundutbildning i cykling. Jag hade en vilodag igår och samlade  e n e r g i  med Sara, Åsa och Sofia, hemma hos den sistnämnde som bjöd på en fantastisk tacobuffe i nytappning.

Efter en dag full med möten krashade jag i soffan 90 minuter innan tåget skulle gå mot västkusten. Regnet öste ned utanför och smattrade, på något sätt, lite tillfredsställande på fönsterbläcket. (by the way – jag vågar inte titta ut på balkongen för att se hur mina stackars “alldeles-för-tidigt-utplanterade-kryddväxter” har det. )  Jag hade i sann “Jessica-anda” inte packat något än och hade en tanke på att jag skulle vilja få in ett löppass till denna veckan innan jag åkte till Göteborg.

Jag vet att det är något magiskt med löppass som kommer efter ett intervallpass med en dags vila och det lockade mig ut. Och det var magiskt. Jag lyckades få till en snabbdistans, i ösregn, utan musik.

Borta vid Pampas hejade en annan löpare på mig – han var iklädd samma Nikemössa som mig och ropade “heja heja” och klappade händerna. Sådana människor är sällsynta i Stockholm, tyvärr. Framförallt i löparspåret. Han gjorde mig verkligenglad och påminde mig själv om inte glömma av att vara medmänniska även när jag springer.