Jag sitter med röda varma kinder i tv-soffan. Trötta ben och mosig i huvudet. Ni vet samma känsla man har efter en hel dag i backen. Jag har äntligen fått köra distans igen efter min svacka med influensa.
Jag kunde inte tajmat det bättre. Solen har skinit från klarblå himmel och i partier där träden inte skuggade vägen så värmde solstrålarna på huden.
Eftersom det var klar himmel idag så blev det i heller inte mörkt förrän framåt halv sex.
Blött och bitvis isigt – porl av tövatten i bäckarna och igen, sol.
3 timmar på sadeln.
Låter magiskt. Jag längtar efter att få ta ut min cykel och cykla iväg på en runda i solen.
Åh, älsk på solig distans! Och älsk på sådana där glada lerprickar du har i ansiktet på bilden – bäst.