Jag har en dröm. Har flera drömmar iofs. Jag vill leva mina drömmar om jag kan. Jag cyklar mot en av mina drömmar. Vägen dit ser ibland härlig ut, ibland får jag dela den i kombination med en upplevelse som ger ståpäls för att omgivningen är så dramatiskt vacker att man känner sig både liten och stor. Och ibland är den lite stökig.

Perskindol Swiss Epic Stage 1. Vi tar det från början.

Efter gårdagens prolog så lugnades nerverna ordentligt när jag lyckades haffa en av killarna bakom banläggningen och lite fint frågade hur stage 1 var i jämförelse. Visserligen galet långa klättringar på över milen men inte i samma “donwhillanda” som under prologen. Alla svenskar andades ut.

Jag och Jaime kände oss pigg och starka. Första dagens kollaps på hög höjd måste ha boostat systemet på någon vänster, och jag var riktigt hungrig och taggad.

Klockan ringde 05:40 och vi var pigga som lärkor. Fick i oss en knapphändig frukost, bar ned våra väskor till lobbyn för att de fint skulle vara utanför vårt hotellrum när vi senare under dagen skulle gå i mål. Det var runt 8° vid starten och vi huttrade lite. Jag vet att man blir varm och varmare när starten väl har gått. Och visste att temperaturen skulle skruvas upp mot 30° under dagen. Nackdelen när man inte har någon som kan ta grejorna innan start är helt enkelt att man får stå och huttra.

Starten ut genom Zermatt var neutraliserad. Var någonstans tidtagningen egentligen började vet vi inte riktigt. Hur som, behövdes det lite fart för att ta sig upp över rampen ut från startfållan och med lite köbildning såg det rätt kul ut när alla, taggade till tänderna, försökte kravla sig upp med hala cykelskor.

Vi försökte ganska snart lugnt och metodiskt, att hitta vår egen rytm och inte stressa eller sakta ned. Vi kände oss oförskämt starka och pigga i den första 5 km långa klättringen. Efter den började det gå utför på fina stigar med lite och ibland ganska mycket stök. Jorden är lös och hal och känns annorlunda emot vad det gör hemma, såklart. Vi rullade på och bitvis så är det absolut tekniskt. Inte en enda rot, men mycket sten. Ibland när man kikade till höger så var det ett enormt stup rakt ned och kikade man uppåt, fick man nypa sig i armen över hur storlagen naturen runt omkring är.

Vi susade på. Sprang på vissa partier och susade vidare. Vid en brant stig nedför med en 180° sväng, lös jord och sten, skulle jag veja när killen framför mig bromsar. Bromsar, kör emot med framhjulet mot en stor sten och kastas över styret och stenen. Lyckas klicka mig ur cykeln och flyger solo ned mot stupet och landar på ansiktet. Det är inte ofta jag skriker. Men jag vrålar. Dels tappar jag andan när bröstkorgen slår i efter ansiktet och dels så vet jag att jag såg stenar när jag flög i luften och att det just nu gör väldigt ont i ansiktet.

Jaime kommer springandes. Han har berättat nu i efterhand att han inte riktigt vågade vända mig om efter det att jag skrek till honom att “jag landande på ansiktet”. Hans första kommentar efter att han snurrat runt mig var ingen lugnande precis, utan “oh shit”.  Jag kände och såg att läppen svällde. Dessutom kände jag att hela munnen var full av jord. Underläppen fylld, av jord och näsan fylld, av jord. Jag blödde ordentligt från vad vi då trodde var läppen, men senare visade sig vara både läppen och inne i munnen. Spottade jord och bad Jaime plocka ut jorden ur munnen på mig.

Alla runt omkring stannar för fråga om vi behövde hjälp och var direkt beredda att pausa för att ge en hjälpande hand. Kan inget annat bli varm och tårögd över underbara medtävlande. Tack för all er omtanke. En av de som passerade gav sin vattenflaska till oss så vi kunde skölja av ansiktet och försöka få såren hyfsat rena. I smällen så snurrade det till i huvudet.

När adrenalinet la sig lite började jag må illa, skaka och var yr. Vi satt ett bra tag och jag funderade på om jag skulle fortsätta. Om vi skulle fortsätta. Där – precis där och då, rasade världen en stund. Känslostormarna när man är nära ett “misslyckande” är inte roliga. Jag hade massor av tankar – jag vill tävla. Jag var stark just idag. Jaime var stark. Vi samarbetade bra och var övertygade om att köra upp oss ordentligt efter gårdagens minst sagt brutala downhillsegment. Jag ville inte göra Jaime ledsen. Jag ville inte göra sponsorer ledsna. Jag vill inte göra mig själv besviken och mest av allt ville jag bara cykla. Cykla i mål. Och så klart gärna snabbt. Men mest helskinnad och med Jaime helskinnad. Men det gjorde ont. Jätte ont. Och vi valde att rapportera in kraschen.

Nu fick vi uppleva den delen av organisationen som man oftast inte möter och vi vill höja alla bakom Swiss Epic till skyarna. Vilken otrolig apparat och vilka otroliga hjältar som arbetar runt om alla oss som cyklar. När man rapporterar in en krasch ringer man till Schweiz larmnummer, uppger att man tävlar i Swiss Epic och startnummer. Vi blir då lokaliserade på plats via våra GPS, blir frågade om vad som hänt osv. Till oss skickades sedan en enduroåkare som kom springandes och gjorde en första koll, rapporterade in en diagnos och beslutade att jag behövde helikopter och läkare. Satte på mig en nackkrage ledde mig ned till vart helikoptern skulle gå ned och gav mig noga instruktioner om allt som skulle hända. Inne i helikoptern blev jag undersökt och förhörd, beslutade att jag just där inte behövde åka till det stora sjukhuset en bra bit bort. Jag började bli gladare och insåg att jag hade haft sådan tur i oturen. Vi landade på en platå där jag flyttades över till ambulans och åkte till det lilla sjukhuset på orten.

Det tog en bra stund att få ut all skit och alla stenar från såren. Jag blev bedövad och skrapad. Och sedan sydd inuti munnen och ihoptejpad på läppen. Fick några sprutor med bland annat stelkramp. Undersökt över bröstkorg och nacken. Efter någon timme senare så var jag klar att ta mig därifrån. Vi fick hjälp av en av funktionärerna och hamnade tillslut i Leukerbad där målgången är idag och där vi startar imorrn. Om vi startar.

Glasögonen tillsammans med spetsen på hjälmen tog första delen av smällen och sedan läppen. Så tacksam för min hjälm och mina krossäkra Oakleys. Hade jag inte haft dem på mig hade jag mest troligen inte varit så ok som jag är nu.

Hade jag åkt lite längre, ungefär en meter till, hade jag fortsatt nedför ett stup och då hade det gått betydligt mer illa. Tacksam också över att jag landade mellan stenarna och att ansiktet träffade jorden emellan istället.

Att komma till målområdet och inte fullföljt är ingen kul känsla. Inte alls. Att se alla fruktansvärt trötta och vara pigg själv sätter en märklig sorti på den bubblande stämningen. Samtidigt är jag, självklart glad och tacksam att det ändå inte gick så illa som det kunde gått.

Vi är ute ur totalen, men det verkar som om vi kan få köra etapp för etapp och ändå vara med och kriga. Jag är uppriktigt sagt just nu sugen och ska känna efter ordentligt om det är möjligt.

Är det möjligt kör vi och tvekar jag det minsta senare ikväll eller imorgon kör vi inte. Spänningen fortsätter alltså.