En av frågorna jag fick i “frågeinlägget” handlade om instruktörsrollen.

Var stammis på dina spinningpass på iksu när det begav sig, du var en fantastisk instruktör redan då! Det här var ju några år sedan och du instruerar fortfarande så jag undrar vad som motiverar dig att utvecklas och fortsätta som instruktör?

Jag flyttade till Umeå 1997, och där och då blev jag också instruktör. Jag hade en dröm efter att ha gått på några gruppträningspass, väldigt många cykelpass att börja instruera. Sedan dess har jag alltså haft klasser varje vecka. Oavbrutet under 20 år. Och jag älskar det fortfarande. Älskar är rätt ord, det är som ett kärleksförhållande. Ett väldigt lyckligt sådant i de flesta fall. Det är något i mötet och träningsglädjen, som gör och föder en av mina största passioner i livet, att instruera.

Det är så att få saker ger mig så mycket gåshud, energi och leende tillbaka, som en klass som verkligen gör något för deltagaren. Som på riktigt betyder något.

Jag tror att det som motiverar mig främst är just det, att jag har ett genuint intresse i att utvecklas själv och dela med mig. Jag är så ytterst tacksam att jag får förmånen att dela med mig att det hela tiden ser till och hålla liv i lågan. Ju mer kunskap jag samlar, ju mer jag vet – desto mer inser jag att jag inte vet, vilket gör att jag hungrar för mer.

Jag har också vågat att gå min egen väg, tro på det som känns rätt i magen och hjärtat tillsammans med min erfarenhet genom liven och under de här 20 åren, är jag för det mesta helt trygg i att välja att hitt inspiration i de valen jag gör.

Jag hoppas det svarade på frågan, svarat är egentligen enkelt, jag älskar att instruera och ser det som ett av mina största ansvar som instruktör att aldrig stanna upp utan ständigt utvecklas.