Det svämmar över, inombords, av tacksamhet efter all turbulens förra helgen och mardrömmen som slutade väl. Alla meddelande och små uppmuntringar med blombud och virtuella kramar betyder just nu allt. Jag läser alla meddelande. Och blir gladare. De hjälper mig framåt och hjälper mig att lyfta blicken. Verkligen tack för att du tar dig tiden att ge mig en liten knuff framåt.

Jag kommer ha en ordentlig uppförsbacke men kommer göra allt för att resa mig starkare. har känt mig ensam under året som gått. Ensammast i världen ibland – men NI, DU har omfamnat mig nu och jag är inte ensam. Inte alls.

Det sköljer över mig ibland – intryck och minnen och ibland blir jag så rädd – det var så fruktansvärt nära.

Det är lite lättare att skriva här hur jag mår – och kroppen är fantastisk. Den gör allt för att återställa blodvolymen och producerar blodkroppar på högvarv just nu. Jag känner det varje dag att jag blir mindre och mindre yr och svaghetskänslan minskar lite grann. Kan till och med ana lite mer färg på kinderna. Jag får nu försöka gå lugnt runt kvarteret och nästa helg ska jag förhoppningsvis kunna få komma igång och cykla.