Jag älskar diskussionerna om träningsrevolution och att alla kroppar ska röra på sig för att känna känslan av något som är större och liksom rör själen. Bortom måsten för att förändra, passa in eller prestera.

Sara, som är en av min bästa vänner – ja men så är det, vi har liksom hållit ihop i vått och torrt även om vi ibland inte ses på evigheter, gästas i sin podd Träningsglädje Talks ( tips! in och lyssna ) av Erika Kits Gölevik som är en fantastisk människa på alla sätt. Fantastisk är ett ord som jag tycker är så himla svårt att hitta en synonym till. Hon är f a n t a s t i sk – Sund och härlig. Med själen och fötterna rotade. Sara och Erika pratar om att träna bortom prestation och måsten och jag, om någon förespråkar detsamma.

Men jag tycker också att att träna för att kunna prestera är en känsla som är fantastisk. Och något som kan vara en källa till en enorm drivkraft och drömmar, men bara om man kan och har utrymme att ha en elitsatsning i sitt liv utan att det tar kraft av livet eller förtar glädjen. Alla ska inte och bör inte elitsatsa. Och alla är inte och ska inte träna som de var elitidrottare. Alldeles för många förbrukar sin tid på träningstimmar drivna av ångest och måsten. Där träningen inte handlar om hälsa utan timmarna är på tok för många för att handla om hälsa och målet handlar inte om prestation eller glädje utan är drivet av ångest. Då är det fel.

Vi behöver röra på oss. Kroppen mår bra av få höja tempot och sänka det. Att andas häftigt och lugnt. Vi behöver inspireras och påminnas, och påminna varandra, att vi är olika och unika. Att vi alla har olika sätt att känna och att ångest eller passa in aldrig ska vara en drivkraft.