Det tog en vecka. Några pass på wattbiken, några i löpskorna och några i hemmagymmet. Väskan har stått där. Som jag precis kommit hem, direkt innanför dörren. I en vecka. Den andra väskan med alla kläder har legat nästan uppackad en våning upp. I lådan med raceenergi i köket, svämmar det över av oäten gel. Efterdyningarna.

Jag har faktiskt korkat upp en fantastiskt fin falska rött och spelat in nytt avsnitt av Oförnuft och känsla med Sara. Och berättat lite mer om hela ruljansen nere på andra sidan jordklotet. Det mesta är lite märkligt just nu.

Men så kom vårsolen. Och efter en tur med löparhunden Rocky på stigar jag ofta cyklar på, kände jag att det var dags att packa upp drömmaskinen.

Och i takt med att pinalerna kommer på plats och drömmaskinen återfår sin helhet trillar det in avbokningar, uppdrag läggs på is på obestämbar framtid och vi stampar i ovisshet i väntan på besked från arrangörer runt om i Sverige ska fatta sina beslut om att köra planerade tävlingar eller ställa in. Ett beslut är på alla sätt det bästa istället för att stå i limbo. Även om jag vill och hoppas att det mesta ska bli av så tror jag också att vi alla mår bättre av att få ett nej i tid än att hoppas in i det sista. Alltid med hälsan i första fokus.