Jo tack, idag har varit en ganska bra coronadag. Hur har din varit?

Vem anade i höstas att vi skulle sitta hemma i våra stugor och socialt distansera oss från vår omgivning när vi egentligen skulle gömma påskägg, skåla i snaps och äta påskmiddag. Allt för att vi med gemensam kraft måste försöka kväva pandemin som förändrat hela världen. Vem anade det?

COVID-19. Det fanns ett liv innan och ett liv efter. Och vi kommer alla ha förändrats och påverkats när vi kommer ut på andra sidan.

Jag sitter i vardagsrummet, uppkrupen i soffan. Jag saknar mina vänner, jag längtar som alla efter att umgås med mina föräldrar och de som jag tycker om. Tv:n går i bakgrunden, som den ofta gör och samma budskap, vädjan letar sig in i våra allas hem –om att vi alla måste göra vad vi kan för att bidra till att minska spridningen, värna om de i riskgruppen och minska belastningen på vården.

Det kan inte ha undgått någon. Ingen kan ha missat att höra orden om hur viktigt det är att vi alla hjälps åt och att vi ska tänka om flera gånger innan vi glömmer av det viktiga i att vi förstår allvaret i det som händer runt om oss just nu. Hur mycket det faktiskt betyder att vi gör det som bes av oss. Att vi stannar hemma, håller avstånd och ringer dem som vi inte får träffa några gånger extra. Det förvånar mig därför att jag idag sett stora folksamlingar sitta på fik, uteserveringar – röra sig i folkmassor i vårsolen. Som om att allt var som vanligt.

Det är inte som vanligt. Vi måste orka lite till. Tillsammans är vi starka nu om vi hjälps åt att påminna alla de som glömmer för en liten stund.