Jag älskar att ni hade så himla många önskerubriker – det här är en av dem.
Idag har jag sprungit. Jag börjar lugnt, smyger upp det för att immunförsvaret ska hinna växla upp innan jag drar igång ordentligt. Det är lustigt det där med löpning. Det är så fruktansvärt jobbigt ibland men också så himla härligt. Kroppen känns pigg men inte riktigt i gasen, vilket kanske iofs inte är så himla konstigt efter att ha legat med luftrörskatarr och feber i nästan 2 veckor.
Men nu är vi på väg tillbaka. Kroppen och jag.
Oftast när jag springer så rensar jag tankarna. Klassiskt men jag liksom bearbetar saker eller får se dem lite från ett annat perspektiv. Sådan som känts jobbigt kanske efter en löprunda känns som en klackspark. Jag tänker ganska ofta på upplägg till klasser. Galet lustigt men oftast sätter jag många upplägg när jag springer.
Numera springer jag oftast distans och inte intervaller eftersom löpningen enbart funkar som komplement till cyklingen, och då hinner jag tänka. Kör jag intervaller så tänker jag inte alls utan verkligen känner allt istället.
Tänker ni som jag när ni springer?
[insert]
[/insert]
Nu tänker jag mest på att Yay, jag kan/får springa igen!! Har haft uppehåll från all löpning i 1½ år pga dubbelsidigt fotledsbrott. Först rehab under lång tid, sedan löpförbud av ortoped pga risk av inflammationsbildning i brosket (eller vad han nu sa) Nu har jag dock fått börja igen, med småååå, små steg i taget. Men bara den grejen att jag byter om till ett pass som innehåller löpning gör mig lycklig, även om jag än så länge bara springer 1 minut åt gången, 1/5 x 5, så ser upplägget ut just nu. 2 veckor på varje nivå…. Men som sagt, känns härligt och löpsteget känns konstigt nog bättre än någonsin förr :-)
Underbart att veta att du och kroppen är back on track. <3 Ja, jag känner precis likadant när jag springer. Distans funkar precis som du beskriver det.. nya idéer och lösningar dyker upp, reflektion över saker som skett, visualisering av det som komma ska och efteråt ett utrymme för metaperspektiv på tillvaron, lättnad och känsla av balans. Intervaller är alltid här och nu!:-)
Ha, ha,,, tyckte att det stod “på” istället för “i” – och var helt säker på att det skulle handla om mössor.
Det här kanske låter konstigt, men jag försöker tänka att jag är en atlet, en idrottskvinna, trots min kropp som är en utmaning. Men rent mentalt tänker jag hela tiden på hållning och löparstil och på att jag bara skall klara det och till en bättre tid. Det gör väl att jag rensar skallen då jag inte har utrymme för andra tankar ;)!
Precis som du får jag bra energi till tankarna & kommer på massa idéer när jag springer “utan plan”. Och vid intervaller är det mer känslan & kroppens fysiska kapacitet jag fokuserar på.
Skönt att du känner dig pigg & stark igen ❤️
Haha jag är ganska enkelspårig (alt hungrig) för det enda jag tänker på är mat, mat, mat. Vad jag åt innan passet, vad jag ska äta efteråt. God mat förra veckan, nåt gott jag läst om. Bara mat.
Nu är jag ju gravid och vill bara gråta av avundsjuka när jag ens tänker på att andra får springa men inte jag, men NÄR jag springer, då brukar jag anpassa passet efter hjärnan. Om jag inte vill tänka alls så springer jag intervaller/backar eller något annat på temat “snabbt och kort” och om jag behöver grubbla så springer jag långsamt och långt.
Just nu vill jag mest gå till postlådan utan att det ska kännas som att jag håller på att föda, det är lite samma sak som långsamt och långt. Minus långt. Men grubbla hinner jag ju :)