Om passionen och min eviga optimism inte hade varit en del i alla mina beslut jag tar i livet, hade jag aldrig börjat cykla. Eller stått på en scen i Sibirien tillsammans med en tolk och guidat Yoga. Jag hade inte i heller stått på Västkusten vänd med ansiktet mot havet och låtit stormen fånga mitt hår.

Och här är jag nu ett halvår senare och låter alla känslor storma över mig. Ni vet – de som hittar hem, när man återvänder till element som man växt upp med. 17 år i Stockholm handlar inte om att bo vid havet. Det handlar mer om att navigera rätt bland alla armbågar och hinna få ned pulsen då och då för att hinna andas.

Jag har älskat Stockholm. Och älskar mina vänner och relationer som lever kvar i storstan. Men vi har också längtat bort. Och när J fick ett jobberbjudande, som varken var i fjällen eller Skåne – sa jag, på mitt evigt optimistiska sätt; “Vi kör”.

Sagt och gjort. Det gick snabbt. Vi flyttade våra 17 år ned till surfarparadiset och cykelstaden. Med en evigt påhejande hund som lätt vinden blåsa i pälsen så fort han klev ut ur bilen.

Jag har ingen anknytning hit. Och känner ingen. Men det löser sig.

Det har slagit mig många gånger, att jag är evigt tacksam över att jag alltid vågat. Jag har absolut varit rädd många gånger, men lika många gånger och förmodligen fler, alldeles för nyfiken för att säga nej.