Vet ni, jag är så otroligt stolt att jag håller på att gå i sönder över de drygt 70 stycken She Rides cyklister som körde så fantastiskt bra runt Vättern i lördags. Mina känslor svämmar över av stolthet av er teamkänsla, värme och ödmjukhet. Varje andetag och tramptag runt den där sjön var ni hjältar och så fantastiska förebilder. Det gör varenda del av som skaver just nu värt den där resan på 30 mil.

Att se och få dela euforin över mållinjen är en obeskrivlig känsla – igen till alla er som cyklade med oss i She Rides – ni är mina hjältar och idoler. Tack för att ni så medvetet och kärleksfullt rullade på vägen runt Vättern.

300 km ska man ha respekt för. 30 mil är långt. Det krävs både självinsikt, ödmjukhet och rutin att ta sig igenom dem, framförallt om man ska göra det med tidsmål. Det är längre än vad det är mellan Stockholm och starten i Motala. Det är många timmar och kilometer på sadeln. Naturligt kommer det toppar och dalar och med dem gemenskap och kärlek. Och ärligt, inte är det ont i baken man får eller ont i benen. Jag har tokigt ont i Fiffi och de sista tre milen kändes det som om mina fötter skulle gå av.

Jag är tacksam över att mina ben och hjärta kändes starka och att sviterna av förkylningen och hjärnskakningen inte resulterade i mer än en nedsmorda cykel och ett extremt stolt och varmt hjärta för alla våra cyklister i She Rides.

 
[insert] [/insert]

[insert][/insert]