Det här inlägget har tagit emot att skriva. Jag känner mig så oerhört misslyckad och uppgiven. Och trodde verkligen ärligt, att jag inte skulle någonsin hamna i det här läget och behöva hantera de här känslorna.
Jag bestämde mig för att skriva, för att jag vet att jag skulle känna stöd i att läsa det här om jag var någon annan som hade samma problem.
I maj i fjor förlorade jag min bäste vän. Vi gick igenom en fruktansvärd period efteråt där djursjukhuset slarvade bort hans aska. Det gör så fasligt ont än idag och hålet efter Zorro är enormt. Jag trodde att jag inte skulle köpa en ny hund på ett bra tag efter det.
Jag är uppväxt med hundar, lydnadstävlingar, en dedikerad och duktig hundförare i min pappa som också gjort att jag kan hundar. Jo jag kan nog verkligen säga så. Vi har tagit Rambo under våra vingar som om någon var en problemhund och som nu är en harmonisk och härlig liten varelse.
Vi saknade Zorro och det var rysligt svårt att gå vidare. Men så såg vi Rocky. Och vi bestämde oss. Direkt. Lite övertalning på J – men jag var kär direkt. Vi valde en Aussie för att deras temperament är liknande en Border Collies som Zorro var, men ändå skiljer sig åt.
Vi hämtade Rocky i oktober och blev förälskade i honom direkt. Vilket hela världen också blev- han är otroligt söt och har en fantastisk täckning med sina bruna färger och gulgröna ögon.
Rocky är en otroligt kul hund. Busig som fasiken, smart, tokigt snabblärd och älskar att mysa. Vi älskar honom så det gör ont.
Han är perfekt. Unghund. Busig. Men perfekt på alla sätt. Utom ett.
Sedan dag ett har han i koppel gjort utfall mot andra hundar. Riktiga utfall som säkerligen bottnar sig i att han vill hälsa och är osäker. När han väl hälsar är han som vilken hund som helst. Utfallen är extremt högljudda och han går från nanosekunder från lugn till att se rött.
Vi har provat allt. Jag menar verkligen a l l t. Alla knep, angreppsvinklar har vi testat. Inget – verkligen inget, fungerar.
Han är superbt duktig på inkallning, gå fot osv, men ser han en hund – om det så är en Chihuahua eller stor Grand Danois – blir han okontaktbar och skäller som en vilding. Vi får blickar, kommentarer och allmänt projicieras mycket förutfattade meningar mot oss. Och vet ni, jag har varit likadan, jag har alltid sagt att det går att korrigera och arbeta bort. Och det tror jag och hoppas än, MEN jag har extrem förståelse för den här formen av problematiska hundmöten numera. Och önskar att omgivningen kunde försöka att förstå eller åtminstone inte döma den hundägaren som uppenbarligen försöker jobba med sin hund.
Aldrig trodde jag att jag skulle anlita en hundcoach. Det har vi gjort och bytt till en ny. En fantastisk sådan som verkligen stöttar oss och försöker liksom vi desperat förstå hur vi ska bryta igenom och kunna jobba bort utfallen. Johan – som är vår hundcoach är verkligen helt fantastisk och förtjänar ett eget separat inlägg.
Det jag vill säga är att jag står handfallen. Ledsen. Och att det senaste halvåret med valp har varit fantastiskt men också extremt utmanade. Och att jag är ledsen att jag titta snett på hundägare med hundar som är livade i koppel förut. Förlåt.
Vi älskar vår hund. Vi vet att valpar från samma kull har samma problem och vi är bestämda att hitta ett sätt att verkligen jobba bort problemet. På onsdag ska vi testa ytterligare en ny vinkling på att lösa problemet.
Har du en stabil hund och vill hjälpa oss att träna hundmöten eller bara vill ge pepp i kommentarerna, please do.
Jag älskar dem av hela mitt hjärta. Och önskar, att i morgon när vi vaknar, kan vi röra oss obehindrat med Rocky i koppel.
[insert]
[/insert]
Önskar er en massa lycka till med Rocky. Kram
Lycka till och jag håller tummarna stenhårt! Kram!
Hej! Jag har en Aussie-hane (Norton) på 5,5 år som reagerar precis likadant som er i hundmöten. Spelar ingen roll om det är en liten eller stor hund. Värst dock med hanar, Norton är jordens Don Juan som tror han är hundgudens gåva till alla tikar.
Det är jättetråkigt, och jag känner mig förtvivlad emellanåt. Jag tänkte försöka ännu mer med att avleda honom. Helt enkelt stanna en bit bort och göra övningar där han fokuserar på mig och inte dom förbipasserande. Vet inte om det hjälper, men ska prova.
Hoppas ni hittar något sätt som fungerar, och berätta gärna :-)
Lycka till!
<3
Er underbart fina Rocky. Jag hoppas verkligen ni hittar ett sätt som funkar. Stort lycka till! KRAM
Hej Jessica, känner din ledsamhet, så jag har pratat med en vän på fb, om din hund, o kollar om hon kan hjälpa dig. Har för mig att hon kan detta. Gå gärna in på min fb o kolla Gunilla Norberg
Hej Jessica,
Min mamma berättade för mig om hur ni har det…och undrade om jag kunde hjälpa till.
Jag har en Ridgeback tik på snart 7 år. Vi bor i STHLM och ställer gärna upp som störning i eran hundmötesträning. Jag vet hur oerhört frustrerande eran situation är då jag hade liknande problematik med min gamla hane. Jag skickar ett mail till dig med min kontaktinfo så får du gärna höra av dig om du vill att vi utmanar din lille kille tillsammans.
Åh tack Johanna!
Har ingen hund eller tips men ett stort lycka till och en kram!! Alla lycka med er fina vovve!
Åå, jag förstår känslan. …..frustrationen kan äta upp en inifrån men du, ni är ju dom mest lyckade hundägarna som finns ju
Stor kram Jessica. Bella är lite osäker i hundmöten och har ibland tendenser till att bete sig illa. Hon är en ganska osäker tjej rent generellt och i hennes fall bygger det på rädsla. Vi kan med andra ord inte hjälpa till, men önskar ett stort lycka till.
Så skönt inlägg att läsa för att känna att man inte är ensam i samma frustration. Tack! Och lycka till med det nya sättet!
Fårstår precis hur det känns har femårig mittelspitz som gör utfall på allt inte bara hundar, vet hur det känns att känna sig som den sämsta hundägaren i världen. Har också prövat det mesta, det blir bättre sakta men säkert. Kan rekommendera Lugna hundar av Åsa Jakobsson bra bok.
Önskar er all lycka till med Rocky <3 Har ingen hund med brukar passa ett par då och då. Från de få tillfällena känner jag definitivt igen känslan av blickarna från andra när hundarna inte alltid gör som man vill. Jag känner med er och hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er. Stor kram
Förstår din frustration kära dotter, har ju följt detta sedan dag 1, fast på avstånd, (bor ju i Skåne/Österlen), och det är inte lätta känslor, då man vet att man gör allt rätt och……………….. Önskar dig o J ett fortsatt Lycka Till, Ni kommer att finna lösning, och ni vet att vi finns, vi är ju till för varandra. Så fint av dig att mitt i detta ha insikt att kunna säga förlåt till hundägare m liknande problem o du inte förstått anledningen till beteendet.
TACK TACK TACK alla – era ord betyder så himla mycket.
Hej
Oj vad jag känner igen mig i din situation. Har en 7 årig cane corso hane som har gjort utfall som en galning. Han har blivit biten flera gånger utav andra lösspringande hundar, & litar därför inte på dem.
Men vad jag känner igen mig i det du skriver om andras blickar! Ett tag blev det så jobbigt att jag började förhala hans promenader. Gick på tider där jag skulle möta minst hundar, åkte långt ut i skogen för att inte råka stöta på någon. Alla dessa blickar & även kommentarer som att “Oj en sån där mördarhund” eller “orkar du verkligen hålla den där” (han väger 50kg & jag 60kg) höll på att äta upp mig.
Tillslut var jag bara tvungen att göra något… Jag började utbilda mig till hundinstruktör, för att sen fortsätta utbilda mig till problemhundskonsult.
Så med ny kunskap & fantastiskt mycket tålamod (verkligen fantastiskt mycket tålamod) så har saker & ting börjat ändra sig. Det jag har märkt var den absoluta största skillnaden för oss var att JAG var tvungen att sluta “hatta” runt & prova en miljon olika saker, ge honom utrymme, för han känner sig väldigt trängd i koppel, samt att sluta försöka korrigera bort det jag inte ville ha. Jag fick helt enkelt fundera ut, vad vill jag att han ska göra istället? sen belöna allt som liknade det jag ville ha med stor intensitet. Minsta lugn, huvudvridning bort från den andra hunden, alla tassar i backen, nosningar i backen you name it! Belönades med pangbelöningar (mycket, korv, köttbullar, torkat rådjurskött mm) samt att jag tjoade & tjimmade & verkligen visade att jag tyckte han gjorde rätt. Sakta men säkert började det ändras, & vi kan numera möta andra hundar, bara jag ger honom utrymme & påminner honom om när han gör rätt :) Lösa hundar är fortfarande väldigt svårt, men vi jobbar på det med!
Nu blev det ett längt inlägg, men kontentan av det hela är att du är inte ensam med att ha såna “problem”. Det kommer att bli bättre bara ni hittar nått som ni känner känns rätt för er. Ni kommer säkert få några bakslag, men ge inte upp då. Man lär sig av bakslagen, & nått som hjälpt mig i de stunderna mentalt är att “evigt solsken skapar öken”. Jag håller verkligen tummarna för er nu, & önskar er lycka till!
Åh vad tufft!
Hade vår hund varit mer stabil så hade han gärna fått bli lekkompis. (Han är världens snällaste men extrem mkt energi så skulle kunna bli krock)
Hoppas det ordnar sig med honom och vi får höra hur det går sen NÄR (inte OM) ni hittat nyckeln!