Menu
CYKELSPECIFIKT

2020 Absa Cape Epic Cancelled

Hej från verkligheten. På andra sidan den krossade drömmen och COVID19. Här där drömfabriken pausade och verkligheten knackade på och satte perspektiv på saker och ting. Här på den här sidan, oavsett perspektiv, är det ok (och faktiskt verkligen helt ok) att vara uppgiven och besviken över det stora äventyret som aldrig blev av. I hela den här ofattbara situationen världen befinner sig i, är det ok att sörja krossade drömmar. Man får vara besviken och man behöver också påminna sig om att det är viktigt att se allt, när tårarna kanske kommer, i ett större perspektiv. Och även om jag är tränad, ta mig fan och herre gud vad jag är tränad på just detta, på att klättra tillbaka upp i sadeln på min enhörning och sätta igång drömfabriken, så är det utmattande att falla av lite väl frekvent och vi är många som faller nu, på olika sätt.

Men vi tar det från början.

Vi har laddat sedan vi fick vårt wild card och höll andan där ett tag när jag höll på tappa fotfästet i höstas och sedan gasade vi med full fart framåt för att få oss startklara och formtoppade för 8 dagars oförglömligt äventyr i Sydafrika. Vi hade tänkt på allt, allt från hur många växelöron man kan tänkas förbruka i värsta tänkbara fall, till vilken mat vi skulle laga i vår husbil för att undvika att bli magsjuka genom att äta av buffén inne på tävlingscampet.

På många sätt hade vi maxat vårt “precamp” i Stellenbosch för att vänja oss vid värmen, känna på underlaget på de episka stigarna och sedan ha benen i högläge. Alla timmar i bastu och alla träningstimmar innan och stressen över att skynda på kroppens läkning för att få den startklar – har haft ett slutmål, Cape Epic.

Vi följde med lite groende oro utvecklingen i världen och handspritade och tvättade händerna frenetiskt veckorna innan och i ännu högre frekvens på flygningen söderut mot Kapstaden. Vi duckade undan människor som verkade småhängiga och räknade individer klädda med munskydd.

Väl på plats i Stellenbosch gjorde vi den förberedande träningen, la fötterna i högläge emellan och fick uppdateringar hemifrån och från pålitliga källor. Vi väntade in Jaime som skulle landa i Sydafrika på fredagen innan start och samtidigt hämta vår husbil som skulle vara vårt hem mellan etapperna.

Jag och Sandra är lika på många sätt och vi hittade ett vinnande koncept med middagen på kvällen som vi körde – varje kväll. Kyckling, rotfrukter och färska kryddor. Peppen var total och vi räknade ned dagarna till start med hjälp av antal kycklingbröst och potatis vi åt.

Vi fick cykla på de omtalade stigarna i Stellenbosch och se på medans våra grannar från EF Education (favorittippade) gjorde de förberedelserna de kunde inför start. Samma gäng och service team som vi sedan under sentimmarna på fredagen delade uppgivna blickar med.

På fredagen, 2 dagar innan start, åkte vi till Cape Town för att köra igenom prologen. Hela startområdet var uppe så när som på någon skylt vid duscharna som sattes upp i samma stund vi rullade ut från området. Hela startområdet väntade lite spöklikt tomt på att drygt 1300 cyklister att komma till start. Taggade till tänderna. Alla med veckor och månaders, kanske års förberedelser och längtan över att bocka av DET loppet som står på allas Bucket List. MTB världens Tour de France, äventyrets äventyr.

Bansträckningen för prologen vimlade av cyklister och tog oss upp på Table Mountain med helt makalös vy över delar av Kapstaden. Vi morsade på dvs cyklister och skrattade åt en mas som frågade om vi skulle vinna och sa att vi är nog mer glada om vi överlever.

Väl tillbaka i vår lägenhet i Stellenbosch med kyckling och rotfrukter i ugnen och i väntan på Jaime, började stora favoritlag dra sig ur. Vi satt med öppen mun och konstaterade att Rissveds och Langvald inte skulle komma till start.

Vi tog oss själva, Jaime och husbilen och åkte och handlade mat för en kommande dryg vecka boendes i husbilen. Samma mat som vi bara ett dygn senare skänkte till en av vakterna som jobbade i området där vi hyrde vår lägenhet. 2 timmar senare, efter att Jaime kommit på plats och parkerat husbilen utanför lägenheten, tog jag telefonen öppnade mailen och läste “2020 Absa Cape Epic Cancelled”. Drömfabriken paus.

Jag dundrade ut till Sandra och Jaime och berättade. Allt stannade. Vi föll genom veckor och månader av förberedelse precis som EF vägg i vägg med oss och som alla andra cyklister som var redo att komma till start.

Vi blev handlingskraftiga ganska fort och agerade snabbt. Jaime, Sandra och jag började omedelbart diskutera hur vi skulle göra. Stanna kvar, försöka ta oss hem eller göra en variant mitt emellan. Eftersom vi alla var insatta i att gränser till länder runt om i världen stängdes, flyg som ställdes in osv så landade valet ganska omedelbart på att försöka ta oss hem. Hem till familjer, nära och kära. Vi började omedelbart ringa till flygbolag och de tredjepartsaktörer vi bokat några av våra biljetter via.

Har man inte varit i Sydafrika så vet man kanske inte att de har ett “sparschema” för deras elförbrukning och bara någon timme efter det att vi börjat jaga biljetter hem, stängdes strömmen. Ingen ström, inget wifi. Nattsvart. Vi kröp till sängs den natten, tomma och med ett helt nytt fokus än fjärilar i magen. Direkt på lördagsmorgon fortsatte vi – som MÅNGA andra, att jaga flygbiljetter hem och vi spenderade hela dagen på att försöka komma i kontakt med och få hjälp med dem som vi bokat våra biljetter via.

Jag vill starkt avråda att boka via Sembo och oavsett om du köper till deras servicepaket och paket för ombokning. Efter timmar i kö (vill inte se den telefonräkningen), vänner som försökt komma in hos dem på deras huvudkontor hemma, vänner (älskade vänner ♥️) och föräldrar (älskade ♥️ föräldrar) som hjälpt att ringa. Köpte vi helt nya biljetter. Sembos kommunikation nu med oss i efterhand är under all kritik och frångår och strider mot allt de lovar.

När vi väl på söndagmorgon stod på flygplatsen var energin där uppgiven, avslagen och rädd. Människor ville hem. Besättningen på flyget ville hem. Om många var täckta med masker och handskar på vägen ned var det ingenting mot hur många som bar samma sak nu. Vår besättning hade suttit i karantän 48h och vi alla höll tummarna att vi skulle få lyfta efter det att två passagerare eller två i besättningen inte fick flyga med. Vi kom hela vägen hem. Omtumlade, bestulna på drömmen men i ett större perspektiv tacksamma över att få komma hem till dem vi längtat efter och att tomma toapappershyllor på ICA MAXI inte spelar så stor roll så länge alla har hälsan. Jag är skakad över det som händer i världen just nu. Över att framtiden är himla oviss.

Var du än är just nu, i karantän eller inte, låt ordet solidaritet leda dig framåt. Tillsammans är vi starkare.

19
About Author

a stunning soul. fabulous spirit. a body as a temple. everything united in the biggest heart. thank you for visiting. remember to stay true to yourself and embrace your inner warrior.

No Comments

    Leave a Reply