Älska dig själv när du behöver det som mest

Kan vara det svåraste i hela världen – att älska sig själv när man som allra allra mest behöver det. Jag sprang min morgonrunda med tokigt tunga ben, enorm träningsvärk i baksida lår, en stukad vänsterfot och infektion i stygnen i munnen efter crashen i Schweiz. Naturen runt om mig sprakade i färger och solen strilade sobert genom träden. En vanlig runda hade jag varit arg. Besviken och uppgiven. Mörbultat min självkänsla samman ett tag för att sedan veta bättre och borsta av mig tankarna i den nedåtgående spiralen, och istället räta på ryggen. Men idag var det annorlunda. Jag vände ansiktet mot solen och andades in oktoberluften djupt ned i lungorna. Lyssnade efter. Kroppen säger till mig att den är stark – men ber mig vara smart. Jag var smart och sorterade mina tankar lite skonsammare mot mig själv.

Jag är inte ensam. Och jag vet att både du och jag ibland är bättre och ibland sämre på att tycka om oss själva. Vare sig det gäller träning, i ditt arbete eller livet. Ibland är det otroligt svårt att sortera tankarna och navigera rätt och jag vill att vi påminner oss själva lite extra idag att om vi inte tycker om oss själva, hur ska vi då någonsin vara mjuka på insidan på riktigt?

Allt börjar där. Och du, liksom jag är värda att tyckas om, inte minst av oss själva.

 

 

efterlopning

3 Comments

  1. Mari 6 oktober, 2016at14:34

    Så sant. Så fint <3 Jag har blivit så oerhört mycket bättre på det, just det där, att tycka om mig själv och framför allt när jag behöver det som mest. Vilken skillnad det gör! Kramar och hoppas infektionen i såret trollar bort sig snabbt.

  2. Amira 6 oktober, 2016at18:52

    Så himla fint att kunna ge tillbaka till sig själv ??
    Det är något jag tycker kommer med åren som går.. Ett vidare perspektiv av livet där en större trygghet, accept och kärlek kan få ro att växa✨

  3. TL 7 oktober, 2016at08:53

    Tack naturen och vädret för att det är så sprakande just nu! Jag behöver det nu. När jag går mina dagliga promenader, lite arg över att jag varken kan eller får mer, så är det ändå just den sprakande naturen som gör mig lycklig. Så tacksam att kunna vara där ute i skogen och se den, få uppleva höstens skiftningar varje dag. Det har jag aldrig gjort förr på det här sättet, stannat upp, tittat och verkligen sett hur löven har en annan färg än igår. Jag HÖR löven falla från träden, det kan jag inte minnas att jag reflekterat över förr.

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *