Jag behövde en kväll, en natt och en dag för att samla tankarna efter Ränneslätturen igår. Loppet är 78 km – jag cyklade ca 60 km av dem. Sitter i soffan lite mer omtumlad och kantstött än vad jag trodde jag var igår när jag vingbruten men pigg och mer i benen att krama ur, körde hem mot Stockholm från Eksjö. Håll i er, här kommer ett långt inlägg.

Jag har aldrig kört Ränneslättsturen förut men hört att banan ska vara stig, stig och stig. Och bara hört bra grejor. Det hade regnat en del, men de småländska skogarna torkar upp snabbt och det var inte alls speciellt blött. Arrangörerna har gjort ett hästjobb med en jättefin bana med roliga inslag med A- och B-spår. Sjukt kul med teknikbana och lite doserade svängar. Fin vägvisning och underbar publik. Allt var tipp topp och jag körde inte vilse.  Det enda negativa var damstarten, men det kommer jag till senare. Som helhet får arrangörerna toppbetyg.

Banan tar ut sin rätt – man får verkligen aldrig vila och det brukar passa mig tokigt bra – men inte igår. I fjor, nästan precis för ett år sedan, vurpade jag när vi var ute och rullade i skogen. Jag slog i huvudet ordentligt då och fick både blåtira och hjärnskakning. Min nacke fick en ordentlig smäll och sedan dess har jag haft problem med den.

Vätternrundan för drygt två veckor sedan gjorde nacken och ryggen extremt mycket värre. Att sitta så många timmar på racer var inget nacken och ryggen tackade mig för. Känselbortfall, konstanta stickningar och smärtor har varit vardagsmat sedan den 17 juni. Igår på Ränneslättsturen, som är en bana där ryggen får ta emot rätt mycket – blev det så klart värre. Jag kunde liksom inte riktigt röra mig på cykeln och kom tex inte upp i en brant liten knyck som brukar vara en “piece of cake” – bad till Gud att ingen såg mig där – var tyvärr inte ensam där och då. Förlåt ni som var bakom.

Efter 2-3 mil så sladdar jag och flyger av cykeln. Lyckas klicka ur och minns inte riktigt hur jag landade. Tack du kille som frågade hur det gick. Jag sa storstilat “jätte bra”. Så var det ju inte riktigt. Förmodligen full av adrenalin känner jag inget utan ställer mig upp tar cykeln och ska kasta mig upp på den.  När jag kikar ned på cykeln är något väldigt konstigt. Klockan tickar. Och jag fattar inte först – men sedan fattar jag att framhjulet snurrat 180 grader och styret låst fast sig över ramen. Försöker milt få tillbaka styret på rätt håll, men konstaterat att det inte går utan våld. Får slå tillbaka styret. Tick tock, tick tock. Upp på cykeln och trampar vidare. Det verkar funka fint. Tack och lov.

Framdämparen läcker som ett såll. Fast det ser jag inte där och då. Det gör skitont i höger höft, fattar inte alls varför. Det visar sig sedan att styret slagit rakt in på höftböjaren. Sitter en blå liten cirkel där nu. Det börjar göra jävligt ont i nacken och ryggen. Jag bölar, biter ihop, tänker nu jävlar, bölar igen. Tycker helt plötsligt att det går bra och sedan bölar jag igen. Blä.

Jag hade världens bästa langning av Caroline och visste att hon skulle stå efter 57 km. När jag kom dit hade jag bestämt mig för att bryta. Det gjorde för ont. Inget funkade liksom. Men när hon stod där och hejade och räckte ut flaskan, så tänkte jag “va fan jag kör” det är ju verkligen ingenting kvar och jag och Jessica Blomquist som låg tillsammans stora delar av loppet hade inte långt upp till pallen – tänkte att jag borde kunna trycka på lite. 3 km senare sa allt stopp. Så jag bröt. Bölade.

Trasslade mig mot mål, såg tättrion med herrarna passera. Fick ett leende av killen som körde enduro framför (tack).  Rullade mot mål – satte mig upp i sadeln sträckte på ryggen och var inte speciellt trött i benen – bara arg, besviken och med den där känslan man inte vill ha när man kommer till målområdet, misslyckad.

Meddelade att jag brutit. Satte mig mitt på gräset och satt och lyssnade på herrarnas målgång och rapportering om hur damerna låg till. Ville mest att J skulle komma i mål.

Sandra kommer in solo mot mål och jag går fram för att heja in henne i mål. Grymma du! Grattis grattis! Nellie och Ivanda glider in som tvåa och trea – också grymma brudar. Och sedan kommer Jessica Blomquist – naturligtvis grym hon med.

Känslorna sprutar och det är verkligen inget kul att inte ha gått i mål på riktigt och svårt att tackla känslorna som kommer efter en DNF.

Starten då. Jag vill börja med att ge en mass ros till Ränneslättsturen för att man som arrangör väljer att försöka göra skillnad med en damstart.  Min upplevelse är att det blir rättvisare för alla. Så STORT tack för att ni som några andra går i framkant för att göra skillnad.

Man valde att starta damelit 5 minuter innan alla andra. 5 minuter är ingenting. Redan innan så anade jag att det kommer vara extremt stökigt när herrarna skulle komma ikapp. Jag misstänkte också att när det väl kom till att ske, så skulle det fortfarande vara fullt drag hos dem att försöka positionera sig.

Starten gick och vi var tre damer (Sandra, jag och en till) som i början turades om att dra. Vi hade precis vikt av från grusväg in i lite småstök då vi fick förvarning på att herrarna var på väg. När de sedan kom ikapp, var det tusen gånger värre än en gemensam start. Det var ordentligt stökigt och vi blev trängda till höger och vänster. Det fina “jag kommer höger eller vänster”, var utbytt till svordomar hos flera av dem – vilket jag så klart kan förstå deras lopp blir med onödigt stökigt och det är livsfarligt att behöva köra om långsammare damer mitt i deras positioneringsjakt, men det känns förstås sjukt trist att få svordomar för att man är ivägen. Sen svor jag med. Fick bromsa in. Stanna av. Sätta ned en fot osv – och de herrar som kommer ikapp är inte bara 20-30 stycken utan många många fler. Jag fick senare höra att en dam blivit trängd av banan och fick sys.

Klungan vi låg i sprack så klart där och då och sedan var det efter ett bra tag, som ett vanlig långlopp med en start där alla kör ihop. Alla damer kunde igen ta rygg på en snabb kille om man ville.

Sandra, Nellie och Ivanda tog pallplats och jag är himla glad för dem. Grymma tjejer.

Jag tycker att det idealiska är att starta damerna 20-45 min innan herrarna och att göra som Lida gjorde, låt alla damklasser starta ihop. Men igen – jag är tacksam att man vågar satsa på oss tjejer. Men det här var värre tycker jag. Så tusen tummar upp och en ned.