Lidandet går saaakta mot sitt slut. På fredag ska vi förhoppningsvis kunna flytta hem igen och på tisdag i nästa vecka ska allt vara klart. Jag lovar att det blir champange, i badrummet förstås.
Vi har det extreeemt lyxigt och härligt hos Oscar men det ska bli superskönt att kunna vara hemma och ha alla pinaler som man kan tänkas behöva inom räckhåll.

Igår lyckades jag trampa fel 2 gånger med den fot som jag stukat mest genom tiderna. Jag till och med föll handlöst och lyckades slå i huvudet, i golvet. Golvet var dessutom ett golv i inredningsbutiken Diis. Med buller och bong så riktades alla blickar på mig liggandes där i något halvhjärtat försök att få det till att se arrangerat ut.

Jag får sällan någon nämnvärd svullnad numera utan mest bara jävligt ont. Så lite trevande begav jag, Jaime och Oscar oss till Värmdövallen för att springa.

Klockan var redan runt 2130 när vi kom dit. Någonstans verkade samtliga han förträngt att det blir mörkt betydligt tidigare nu. Killarna skulle harva intervaller på banan, jag som är mer eller mindre allergisk mot att springa på bana efter alla mina år som jag tävlade, skulle springa distans… det var bara det “lilla” problemet att det var mörkt.
Förbannat mörkt ute i skogen.

Det resulterade att jag sprang och varvade distans runt banan på en 600 meters halvt upplyst bana. Jag skrapade ihop 7,5 km sen var jag riktigt less. Precis då släcktes all belysning. Det var med andra ord tillräckligt långt.