Vasaloppet. Jag trodde att första gången jag skulle åka Vasaloppet skulle det bli med dunder och brak. Mest för att förverkliga pappas dröm om att jag borde avverka den där sträckan mellan Sälen och Mora i raketfart. Ni vet ett lopp där man lagt ned timmar med träning och minutiösa förberedelser.

Nu fick jag istället med kort varsel en utmaning att åka med en fin vän och göra det helt utan krav (och förberedelser). Så tokigt skönt att ta bort all form av prestation och istället få en magisk dag med solsken och perfekta spår. Tack SPP – så glad över att vi fick de här timmarna i spåret.

Eftersom jag är en på eller av människa så försökte jag ragga upp en vallare som skulle kunna ge mig de bästa skidorna, i och med att det inte fanns några meter skidåkning på tvären i min kropp, så ville jag i alla fall se till att den biten var fixad. Sara lät den tvåfaldige vasaloppsvinnare Håkan Westin valla hennes skidor och jag kunde inte vara sämre och fick tips om Staffan Larsson med ett guld i bagaget, och lät honom valla mina. Det visade sig sedan att Staffan vann det där loppet den dagen.

Vi bokstavligen sladdade in i start och precis när vi knäppte på skidorna längst bak med flera meter fram till de sista i startledet, gick starten. Vi fick med andra ord en flygande start.

Solen sken. Spåren var perfekta. Funktionärerna och hela organisationen var som vanligt grymma. Beundrar verkligen och fascineras varje gång, av Vasaloppet.

Vi åkte mot Mora och stannade för pepp av våra filmare då och då. Någonstans med en mil kvar var jag tvungen att tömma blåsan och trodde Sara åkt förbi mig och satte av med full fart mot mål. Hittade aldrig igen Sara där i spåren utan vi möttes i mål.

När längdskidåkning är sådär, magisk, så önskar jag att jag åkte mer. Så klart.  Vem vet, kanske kanske nästa år.